Knep och knåp med rumänska förtecken
Visslarna är en lurig film noirpastisch där korrumperade polismän och visslande skurkar skakar tass, ackompanjerade av en femme fatale med många strängar på sin lyra. Dessvärre blir det för mycket av det luriga berättandet, med den påföljden att slutresultatet främst framstår som en skitsmart stilövning.
Visslarna
Regi och manus: Corneliu Porumboiu. Foto: Tudor Mircea. I rollerna: Vlad Ivanov, Catrinel Marlon, Rodica Lazar, Sabin Tombrea. 98 min. F16.
Den rumänska filmen har till skillnad från fotbollen flyttat fram sina positioner på sistone, tacka inte minst Cristian Mungiu som med filmer som 4 månader, 3 veckor och 2 dagar samt Prövningen tagit arthouseförsamlingen med storm.
I Visslarna (La Gomera) går turen till Corneliu Porumboiu som skakar av sig det samhälleliga anslaget till förmån för en lurig film noir-pastisch där korrumperade polismän och visslande skurkar skakar tass, ackompanjerade av en femme fatale med många strängar på sin lyra. Inledningsvis bär det av till La Gomera, en av Kanarieöarna. Till tonerna av Iggy Pops The Passenger stiger narkotikapolisen Cristi (Vlad Ivanov) i land och det är inte fråga om vilken som helst semesterresa.
Cristi är här för att träffa Catrinel Marlons partner in crime Gilda, samtidigt som han får en lektion i det lokala visselspråket, el silbo.
Varför? För att kunna dra snuten därhemma vid näsan, en instans som mycket riktigt har på känn att Cristi inte har rent mjöl i påsen.
De facto gäller det att frita en mindre nogräknad madrassfabrikant (Sabin Tombrea) som gömt undan miljontals dollar, knarkpengar. Det är ett byte som Gilda och hennes kumpaner gärna skulle lägga vantarna på, precis som om de skulle vara de enda. Det finns gott intressenter, den ena skummare än den andra.
För lurigt för sitt eget bästa
Det är upptakten till en brottshärva som reser mellan La Gomera och Bukarest, bara för att i finalpasset sätta kurs på exotismens Singapore. Till det kommer ett berättande som växlar mellan olika tidsplan, mellan då och nu.
Och som om inte detta vore nog försöker alla lura alla, mest hela tiden. Detta i en film där de olika segmenten namngetts efter någon av karaktärerna, lite som i Quentin Tarantinos Pulp Fiction.
Svalt, sexigt och intrikat, jovars. Och det faktum att man med jämna mellanrum går in för att vissla fram sitt budskap tyder på att filmen åtminstone i princip är gjord med glimten i ögat.
Andra kvaliteter: Vlad Ivanov som gör Cristi med en sällan skådad kyla och anonymitet, Catrinel Marlon som om någon gör skäl för namnet Gilda (med hälsningar till Rita Hayworths vamp i fyrtiotalsfilmen med samma namn).
Dessvärre blir det till slut för mycket av det goda, av det luriga berättandet, med den påföljden att det dramatiskt inbjudande förlorar mark till det lätt snurriga.
Det gör att slutresultatet i första hand framstår som en skitsmart stilövning, inte som ett kriminaldrama av kött och blod.