”Det är en film som vänder upp och ner på alla tänkbara fördomar, samtidigt som den vägrar retirera inför det omgivande mörkret.”
Krister Uggeldahl ger den inhemska filmen Den första snön fyra stjärnor.
Den första snön
Regi: Hamy Ramezan. Manus: Antti Rautava och Hamy Ramezan. Foto: Arsen Sarkisiants. I rollerna: Shahab Hosseini, Shabnam Ghorbani, Aran-Sina Keshvari, Laura Birn. 82 min.
Jag vet, det är synd om flyktingar. Man blir andfådd och får ångest bara av att tänka på de stackarna – i den mån man över huvud taget ägnar flyktingproblematiken en tanke.
Men även när så är fallet kan det ibland vara svårt att se människorna bakom statistiken. Sedan bänkar man sig framför Hamy Ramezans långfilmsdebut Den första snön (Ensilumi) och inget är längre som förut.
Det är en film som vänder upp och ner på alla tänkbara fördomar, samtidigt som den vägrar retirera inför det omgivande mörkret. Och goda människor finns det så långt ögat når, även i det blåvita laget.
Färden går här till den finländska småstaden, till en flyktingförläggning. Där möter vi trettonårige Ramin (Aran-Sina Keshvari) och hans familj: pappa Bahman (iranska stjärnan Shahab Hosseini, bekant från Oscarsvinnaren Nader och Simin – En separation), mamma Mahtab (Shabnam Ghorbani) och lillasyster Donya (Kimiya Eskandari).
Det är inte mycket vi får veta om familjen Mehdipour, men eftersom barnen pratar god finska kan vi sluta oss till att de varit i Finland ett bra tag.
De facto ska Ramin nu börja sjuan. Och det är inte fullt så farligt som man kanske skulle tro, inte med en kompis som Jigi (Vilho Rönkkönen) vid sin sida.
Goda människor
Men så är detta också en film som strävar efter att se det goda i människan. Ett speciellt sympatiskt intryck gör Laura Birns klasslärare, tätt följd av ett äldre par (Kristiina Halkola och Eero Melasniemi) som bor granne med flyktingförläggningen och gärna ställer upp för de iranska asylsökarna.
Ett privilegium är det också att lära känna familjen Mehdipour, ett älskvärt och humoristiskt kollektiv som i Hamy Ramezans nypor blir till tänkande och kännande människor, individer i stället för typer.
Det är en sak att flyktingförläggningen inte är den mest inspirerande av miljöer, en annan att Ramins föräldrar försöker hålla god min och göra det bästa av vardagen. Här vankas både fest och fyrverkeri, kärlek och omtanke samt en nubbe därtill.
Men med det inte sagt att allting skulle vara frid och fröjd. Där vissa beviljas asyl får andra kalla handen och sekvensen där en polisbil kör in på skolgården för att plocka upp en av Ramins klasskamrater är inget mindre än gastkramande.
Emotionella sanningar
Det oaktat är Den första snön en film där hoppet lever, kanske för att Hamy Ramezan, själv från mullornas Iran, tar Ramins parti och landar i ett tonläge som han i en intervju karakteriserat som den ”emotionella sanningen”.
Trots att familjen Mehdipour inledningsvis nekas asyl föredrar trettonåringen att blicka framåt. Och varför skulle han inte det, med en mamma och pappa som Mahtab och Bahman och med en ”adoptivmormor” som Helena (Halkola), en baddare på att steka pannkakor.
Beträffande Kristiina Halkola och äkta mannen Eero Melasniemi får man lust att tala om ödets ironi, med tanke på att duon stod i bräschen för sextiotalets nya våg och nu ger över till Hamy Ramezan, ett av de främsta löftena inom dagens inhemska film.
Efter att ha fått sin filmskolning i England har Ramezan imponerat stort på kortfilmsarenan, bara för att nu träffa mitt i prick med sin första långfilm. Även en garvad kritiker famlar efter näsduken.