Amos Rex egyptiska skatter överträffar förväntningarna
En annorlunda utställningsarkitektur liksom Amos Rex egen utformning bidrar till att göra den egyptologiska storsatsningen till en lyckad helhet.
Egyptens prakt – de sista stora dynastierna
Amos Rex Glaspalatset, Mannerheimvägen 22–24. Till 21.3.
Orsaken till att begreppet "historia" för somliga är synonymt med dammigt tråk ligger väl delvis i dess vidd. Vi människor har avsevärda problem med att förhålla oss till tiden och med att förstå och acceptera dess gång.
Alla är vi rotade i vårt eget här och nu, oförmögna att förflytta oss till andra platser, epoker eller kulturer på annat sätt än med hjälp av kunskap och fantasi. Med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att forntid och enorma tidsrymder kan kännas överväldigande och frustrerande. Hur närmar man sig som lekman till exempel det forntida Egypten då dess civilisations historia innefattar flera tusen år?
Amos Rex åtar sig i sin historiska storsatsning Egyptens prakt jätteutmaningen att importera arkeologiska artefakter från Egiziomuseet i Turin och att presentera dessa på ett modernt sätt för sin breda publik.
Utställningens undertitel De sista stora dynastierna låter förstå att man fokuserat på en viss tidsperiod. I själva verket har man inte varit så värst strikt. I stället för att fokusera på kronologi och årtal som ingen vanlig människa kan förstå eller hålla reda på har man valt att bygga upp Egyptens prakt kring det visuella samt kring det universella tema som i alla tider har fascinerat människan, nämligen döden.
Resultatet är en utställning som tillåter betraktaren att släppa stressen kring att prestera rätt. Man får titta och njuta av det man ser, utan att bekymra sig över att man sekunden efter att ha vänt blicken från utställningstexterna glömt bort såväl årtal som vilken dynasti det är fråga om. Det centrala i en arkeologisk eller historisk utställning är att besökaren ska kunna uppfatta det förflutna som ett levande landskap, befolkat av riktiga människor med känslor och tankar.
I Egyptens prakt lär man sig kanske inte redogöra för denna forntida civilisation i större skala, men man får se glimtar av en verklighet bortom konstaterande kronologier – som bäst kan man för sitt inre öga nästan se en hektisk djurmumiemarknad eller en penna som raspar mot färsk papyrus.
Fantastiska föremål
De föremål som visas på Amos Rex överträffar förväntningarna på vad ett stort museum kan tänkas låna ut till ett relativt perifert land. Här finns alldeles fantastiska statyetter och amuletter, sarkofager och reliefer man inte kan se sig mätt på. Det är hundar, kaniner, dignande offerbord, hieroglyfer, falkar ... Man har även valt att inkludera mumier, och inte bara mänskliga sådana. Till höjdpunkterna hör en liten mumifierad fisk bevarad i en egen liten kista.
Kolonialism närvarande
Det finns givetvis något att begrunda i det faktum att ett norditalienskt museum beläget mer än 2 500 kilometer från Kairo innehar en så massiv samling egyptiska artefakter. Det är ett välkänt faktum att ivriga och arroganta européer hänsynslöst släpat hem historiska skatter av alla de slag och storlekar från främmande länder, förblindade av den eurocentriska världssyn som fortfarande präglar våra medvetanden.
Att arkeologi är präglat av kolonialism är något att hålla i tankarna när man besöker vilket historiskt museum som helst, och när det gäller forntida egyptisk historia som ju symboliseras av pyramider och mumier bör man hålla i åtanke att det vi "konsumerar" är gravar och avlidna människor. I Egyptens prakt har Amos Rex gjort valet att informera sina besökare om att det finns en etisk problematik i att ställa ut lik, men detta görs smått och utan överdriven ängslighet. Konst och kultur ska inte censureras utan diskuteras.
Rent konkret bidrar utställningens arkitektur stort till att Egyptens prakt är en så lyckad helhet. Det faktum att det traditionella sättet att ställa ut historiska artefakter inte reproduceras här gör att den imperialistiska aspekten inte känns lika akut som vid till exempel den egyptologiska avdelningen på British Museum i London. Det handlar förstås inte bara om det att Amos Rex till skillnad från de flesta museer inte består av en radda själlösa salar, utan också om att Finland som land erbjuder en mindre problematisk kontext än vad en stormakt gör.
Mest påfallande är ändå det hur man här för första gången på allvar greppar hur stort det är att ett museum som Amos Rex planerats på ett så radikalt sätt med mörkt välvt tak och katedralaktig rymd. Utställningens ansvariga arkitekter Jaakko Kiukkanen och Taina Väisänen har gjort ett fenomenalt jobb som får hisnande fantastiska föremål som skulpturen på den lejonhövdade gudinnan Sekhmet att komma till rätta. Det är mörkt som i en hemlighetsfull kammare, men knappast dystert. Här och var spelas också ljudmattor skapade enkom för utställningen, och också de känns smakfulla.
Vad som kunde ha urartat i karneval har knutits samman till en modern tolkning av vad en värdig men intressant arkeologisk utställning kan vara. Tyvärr lämnar de svenska översättningarna av utställningstexterna en del att önska, vilket känns ledsamt med tanke på att Amos Rex till syvende och sist är ett finlandssvenskt museum.
Mia Meris bok som ackompanjerar Egyptens prakt är rikt illustrerad med fina fotografiska reproduktioner av utställningens artefakter. Mot slutet hittas en bild på en cirka 2 500 år gammal alldeles underbar näbbmus i brons. "Näbbmusstatyn bevisar att också små varelser hade stor betydelse" lyder bildtexten. Exakt så är det, också i största allmänhet. När man närmar sig fornhistoria är det allt det specifika och vardagliga som får en att förstå och förundras.
Dirigent Jutta Seppinen. Tapio Tuomela, Juhani T. Vesikkala, Perttu Haapanen. Klang-konsertserien, Musikhuset, Camerata 14.10.
På grund av coronapandemin har det inte varit möjligt att gå på körkonsert på flera månader. Att körsång potentiellt innerbär en större smittorisk än vanligt tal har också varit ett stort samtalsämne och många körer i Finland har bestämt att ta paus i verksamheten. Artister runtom i världen har förlorat jobbet och lider ekonomiskt. Därför kändes rubriken för Helsingfors kammarkörs konsert Jäähyväiset (Farväl) för en sekund aningen oroväckande – har kören tänkt sluta?
Som tur var handlade konserten om avskedet från livet, från de döda och en ohållbar livsstil.
Av de tre nyskrivna verken, blev jag mest tagen av Tapio Tuomelas Adieux, som fick sitt inhemska uruppförande. Verket har uppkommit på gemsam beställning av Helsingfors kammarkör, Musicatreize och Tenso-nätverket för professionella kammarkörer i Europa. Texterna härstammar mestadels från tiden kring första världskriget.
Inledande Il pleut baserar sig på en dikt om regnet av Guillaume Apollinaire, som sopranerna sjöng i långsamt staccato, innan koristerna började läsa upp fragment skrivna av röda soldater i finska inbördeskriget eller deras släktingar.
Därtill använder Tuomela både den kända Dies irae-texten och Didos berömda klagan ur Purcells opera Dido och Aeneas. Bakom Didos igenkännliga melodi flöt kluster och skalor, och på så sätt kombinerade kompositören framgångsrikt nytt och gammalt, bekant och okänt.
Hoppet inte ute
Det är alltid roligt när man sjunger med i en kör och blir tillfrågad att skriva något lämpligt. Så blev det för Juhani T. Vesikkala vars Plainte fick sin premiär i onsdags. Här hördes vindljud, flämtningar och mjuka väsningar, och ingen sjöng på något ordenligt språk.
Vesikkala har inspirerats av tombeaumusiken från 1600-talet. För mig blev de musikaliska begreppen och motiven inte tillräcklig utvecklade. Å andra sidan var tanken kanske att fragment bara kvarstår när livet når sitt slut.
Kvällens sista och mest omfattande stycke var Perttu Haapanens Codecs, som beställdes av Akademiska damkören Lyran för körens klimatkonsert förra hösten och som i onsdags hördes i en ny version för blandad kör. Ämnet är angeläget, men själva verket var överväldigande med många inslag av video och elektronik. Kören har en mångsidig roll: i början ropar man ut enskilda ord på finska, svenska och engelska, senare står man för en mjuk klanglig bakgrund till videon. Att musiken går från ett dissonant till konsonant uttryck ger hopp om att det finns möjlighet till förändring om vi fattar rätta beslut nu. Slutbilden med elden finns fortfarande i mitt sinne när jag skriver denna text.
Jutta Seppinen ledde kammarkören animerat och uttrycksfullt. Koristerna höll avstånd till varandra vilket gjorde att man som mest hörde tolv solister i stället för en hel kammarkör. Skickliga var solisterna ändå.