■ Dansk författare ser samhällets vrede i sin fars vrede
Den danska författaren Birgithe Kosovic skriver om sin serbiske fars hat och drar paralleller till den vrede som växer i våra västerländska samhällen. – Det pågår en självsegregering bland vita och bruna som inte kommer att sluta väl, säger hon.
Det har regnat på morgonen och luften är het och fuktig. Fönstren står på vid gavel i Birgithe Kosovics hem i Indre by i Köpenhamn. Pelargoner fyller fönsterbrädorna, och hon häller upp kaffe i sirliga, pastellgröna koppar. – Jag tycker om färger, säger hon. Birgithe Kosovic är gift men flyttade för tre år sedan ensam till den lilla lägenheten. Både hon och hennes man arbetar hemma och det blev för mycket. Arbete och privatliv flöt ihop på ett sätt som tärde på relationen.
I stället för att skiljas flyttade de ifrån varandra. Det har fördjupat relationen; Birgithe Kosovic kallar stödet från sin man för den finaste kärleksgärning hon upplevt.
Det du inte vill veta
Annorlunda var det med hennes fars kärlek. I sin nya bok Det du ikke vil vide går hon till botten med sin fadersrelation, och tvingas konstatera att den med tiden kom att innefatta också annat än kärlek.
– När vrede och njutning går hand i hand i det som ska vara en intim kärleksrelation uppstår något som i verkligheten är hat. Jag upplevde att han tillfredsställde sig själv på mig genom att odla sitt hat, och kärleksrelationen mellan förälder och barn förvandlades till en relation där hat faktiskt existerade.
I juli, bara en månad innan den nya boken kom ut, dog hennes far. Ensam, för så hade han ordnat det för sig. Det var han som bröt kontakten med sina barn, och trots upprepade kontaktförsök sträckte han aldrig ut handen tillbaka.
Människan är komplicerad, säger Kosovic.
– Om man lever nära en människa som bär på mycket ilska blir man smittad av det. Det kan man inte skriva sig fri ifrån. Också mycket rädsla och sorg är förknippat med vrede. Alla de känslorna har jag upplevt, i stor skala. Men nu när min far är död ändrar de karaktär; det är svårt att vara arg på någon som är död.
Birgithe Kosovic lyfter den vackra koppen mot läpparna och dricker försiktigt av det krämiga kaffet.
Vanmakt
Makt och kontroll har det handlat om ett helt liv. – Redan som barn visste jag att min far tillhörde en annan kategori än alla andra jag kände: Han var farlig. Men han älskade ju mig också. Vartefter jag blev äldre uppstod fler konflikter. Jag tror han var rädd för mig – rädd för att mista makten över mig. Jag var också rädd för honom, och vad han kunde ta sig till.
Relationen försämrades ytterligare när Birgithe Kosovic väckte uppmärksamhet som författare.
– Min framgång skrämde honom. Det var en hierarkifråga mellan oss. Han hade inte skördat några frukter, och inte blivit den han drömde om som ung. Även sanningen skrämde. – När jag skrev den första boken om min släkt, Det dobbelte land, började jag sätta ord på vad jag tyckte var rätt och fel, och det var i det skedet han blev rädd för mig. Jag förstod det inte då men kan i dag se att det var vanmakt han gav uttryck för.
Skuldsatt hos maffian
Fadern Jovan Kosovic kom till Danmark som 20-årig elektriker år 1970. Han drömde om Amerika, möjligheternas land, men träffade läkarsekreteraren Annette som blev med barn. De gifte sig.
Den karismatiske Jovan Kosovic var full av idéer som skulle göra honom rik men som också skulle tjäna samhället. Han lånade pengar för sina projekt – som dessvärre aldrig lät sig förverkligas.
I stället drog han in familjen i en lånespiral som slutade med att han
skuldsatte sig hos den serbiska maffian. Då hade han för länge sedan övergett uppfinnarjockeidéerna och fastnat i ett spelberoende. Det stora sammanbrottet kom när han bad sin son skaffa fram ett vapen.
I det skedet tvingade Birgithe Kosovic alla i familjen – inklusive modern – att se sanningen i vitögat. ”Nu måste du skilja dig från honom”, sade hon till mamman som så småningom också gjorde det.
– Vi talar mycket om vrede i min familj. I vilken utsträckning kan vi dra en linje mellan det min far kom ifrån och det han blev till? I vilken mån kan man göra detsamma med min bror och mig?
Birgithe Kosovic ställer frågor men har få svar.
– Vad som kan tillskrivas uppväxtmiljö och vad som är personlig läggning är ett mysterium.
Om att slå ihjäl och bli ihjälslagen
Kultur är något som finns i ett land, fortsätter hon, men också i miljöer och i familjer. En kultur av våld och rädsla kan vara mer förhärskande i vissa länder och familjer än i andra.
– Det är något som vi i det skyddade Norden inte förstår fullt ut. Det finns människor i vår närhet som bär på förfärliga historier om att slå ihjäl och bli ihjälslagna.
Morgonens regn gör luften som strömmar in genom de öppna fönstren fuktig. Birgithe Kosovic fäster blicken på några droppar på fönsterkarmen innan hon fortsätter.
– Vi som vuxit upp i relativ trygghet behöver förstå att våra erfarenheter av rädsla är begränsade. Vi tror kanske att vi är de riktiga människorna, som inte är i kontakt med våld, men tolkningsföreträdet när det gäller rätt och fel ligger alltid hos dem som har våldsmonopolet. Det är de som sätter ramarna för kollektivet, även i Norden.
Vi har hittills varit skyddade av det ramverk som den demokratiska välfärdsstaten utgör, fortsätter hon.
– Det är alltså inte så att vi i västvärlden är särskilt fredliga, utan det är ramarna som gör det möjligt för oss att tala oss fram till lösningar.
Offer och bödlar, bödlar och offer
Annorlunda är det i länder präglade av en kultur av våld och rädsla.
– I Jugoslavien blev ordet aldrig riktigt fritt. Ord är farligt, och allmänt motstånd tolkas lätt som fiendskap. Det gör att man eliminerar vissa tankar ur sitt eget medvetande.
En inblick i vad det gör med människor fick Birghite Kosovic när hon besökte Vojvodina där hennes far växte upp.
– Han kom ursprungligen från Hercegovina men på grund av folkförflyttningarna efter andra världskriget hamnade hans familj i ett hus där tyskar bott. Min far växte således upp i ett hus som redan hade tillhört någon annan. När de flyttade in stod tyskarnas möbler kvar, deras kläder hängde i skåpen och sängkläderna var broderade med tyskarnas initialer. Det var ett kannibalistiskt övertagande av andras liv.
Kosovic väjer inte med blicken när hon säger att hon insåg detta först när hon reste i sin släkts fotspår.
– Min far berättade mycket om de oförrätter hans familj utsattes för men den här delen av historien, där hans egen familj åt upp andra, pratade han inte om.
– När jag frågade människorna i Vojvodina hur man lever vidare i någon annans hus svarade de "det var ju så det var”. Normalt. Det handlade om att överleva, och om att gå vidare. I all sin grymma banalitet säger det allt om hur det är att genomleva de grymmaste av trauman; det finns bara en väg och det är framåt.
Kosovic menar att just det är utmärkande för våldskulturer.
– För att överleva måste man förtränga det förfärliga som skett. Allt förenklas och människor delas in i offer och bödlar. Det skapar en mentalitet, som växlar: den ena dagens bödel kan vara följande dags offer.
Kosovic drar paralleller till det som pågår i våra västerländska samhällen i dag.
– Det pågår en självsegregering bland bruna och vita. Vi gifter oss inte med varandra, vi bor inte i samma områden, många bruna sätter sina barn på islamiska skolor medan vita sänder sina barn till privatskolor med andra vita barn. Det sker också i Danmark, med fritt skolval. Det sker frivilligt och konfliktfritt, men det är farligt, för det finns inga stater med åtskilda folkgrupper som fungerar bra. Hon suckar knappt hörbart: – Man kan bli djupt deprimerad å mångkulturalismens vägnar.
Döden stryker förbi
År 2015 inträffade ett terrordåd i Köpenhamn, i det kulturcentrum som kallas Kruttunnan. Birgithe Kosovic hörde till dem som fram till dess öppet och ljudligt stått på barrikaderna för yttrandefriheten, och kunde ha varit en av dem som deltog i det ödesdigra mötet med konstnären Lars Vilks. Flera av hennes vänner var där.
I sin nya bok beskriver hon hur terrordådet för alltid förändrade något grundläggande hos henne.
– Om man har upplevt att döden stryker förbi och ändå inte påverkas befinner du dig antingen i förnekelse eller så är du stendum.
Kosovic tillägger att hon troligen är mer rädd än de flesta.
– Jag har vuxit upp i en familj där jag tvingades ha antennerna ute på grund av min fars raseriutbrott. Man visste inte när han skulle explodera och över vad. Det utvecklar ens intuitiva förmåga att förstå när något kommer att gå galet.
Kosovic ställer en fråga i sin bok som skrämmer henne själv: Var går gränsen mellan hopp och lögn?
– Om du förhåller dig allvarligt till det, och inte bara som en intressant filosofisk övning, kan du se självsegregeringen som ett tecken på att det inte kommer att gå bra.
Hur menar du?
– I alla sammanhang, också i familjer, pågår ständigt en kamp om sanningen. Om resurser och rättigheter. De saker som skiljer oss åt i dag har inte samma smidighet i sig som förr. Då kretsade politiken kring olika synsätt på skatter, skola, vård. I dag är de politiska frågorna betydligt svårare – de handlar om ras, religion, kultur, historia. Det är antingen eller-frågor. Du måste välja.
Hon återknyter till vreden i våra samhällen.
– Vreden är till sitt väsen avvisande. Du kan inte knyta någon till dig som är arg för du kommer hela tiden att bli avvisad.
Vreden är ett rovdjur som lurar bakom civilisationens fernissa, säger hon.
– Vreden är ett skydd mot allt som gör ont i en själv, men också ett skydd mot ens egna lögner.