Ingen smickrande bild av hockeyn
Televiseringen av Fredrik Backmans bästsäljare Björnstad är en riktigt välberättad tv-serie om den osunda kulturen kring ett hockeylag. I en av de bärande rollerna ses finlandssvenske Tobias Zilliacus som känslosnål hockeyfarsa och ortens skitstövel.
”Det här är en riktigt välberättad och engagerande serie som effektfullt spelar med mörker och kyla, och utforskar mekanismerna när hjälten förvandlas till förövare”, skriver Malin Slotte om tv-serien Björnstad.
DRAMASERIE
Björnstad
★★★★☆
5 delar på HBO Nordic (serien recenseras i sin helhet). Regi: Peter Grönlund. Manus: Anders Weidemann, Antonia Pyk och Linn Gottfridsson efter Fredrik Backmans roman. I rollerna: Ulf Stenberg, Aliette Opheim, Miriam Benthe, Oliver Dufåker, Tobias Zilliacus.
Peter Andersson (Ulf Stenberg) är en tidigare NHL-spelare som återvänder till sin hemstad med en personlig tragedi i bagaget för att få ordning på ortens hockeylag. Tillbaka flyttar han tillsammans med juristhustrun Kira (Aliette Opheim), tonårsdottern Maya (Miriam Benthe), som kommer att få en central roll i handlingen, samt en liten son.
Även om han anses vara bygdens hopp sker återvändandet inte utan motstånd. Han har sina fiender och ses inte med blida ögon av dem som tvingas ta ett steg tillbaka och ge honom plats. Det är en berättelse om manlig konkurrens berättad via hockeyn, en sportgren som inrymmer småstadens förhoppningar och drömmar om revansch. Efter att herrlaget snabbt avskrivs som ett hopplöst fall, tar sig Peter an juniorerna i stället. Bland ungdomenfinns potential att ta sig upp från ligans bottenskikt där man nu befinner sig.
Hotet att bli utfryst
Men det som först verkar bli en serie om ett underdog-lags väg till revansch gör snart en tvärvändning för att gräva i betydligt obehagligare mörker. Det handlar om aggressioner och våld och toxisk (manlig) flockmentalitet, av det slag som särskilt kan tänkas gro i mer isolerade sammanhang. Och här befinner vi oss långt uppe i norr, i trakter där snön ligger tjock och tung över landskapen, och kölden är så bitande att den utgör ett dödligt hot. Här är risken i att bli utfryst inte bara bildlig utan högst konkret.
Den som ska uppfylla alla dessa förhoppningar är inte bara tränaren Peter, utan framför allt lagets unge hockeylöfte Kevin, enigmatiskt och slutet tolkad av unge Oliver Dufåker, som saknar tidigare skådespelarerfarenhet men har spelat hockey sedan han var tre. Kevin är ett resultat av sin miljö, formad av sin status som ortens idrottsstjärna men också av att ha vuxit upp i ett emotionellt vakuum. Tobias Zilliacus ses i rollen som hans iskalle far, tillika stadens skitstövel och tränar-Peters nemesis, en roll som ändå blir mer komplex än enbart svartvit bad guy.
Osmickrande om hockey
Det här är en serie som skickligt bygger upp stämningar, och någon smickrande bild av hockeyn ger den inte. Snarare framstår den och allt runtomkring den, från supportrar till föräldrar, som en aggressiv machokultur. Regissören Peter Grönlund (Tjuvheder, Goliat) har särskilt fått till skickligt regisserade, spänningsladdade matchscener som trovärdigt visar både det som sker på isen, i avbytarbåset och på läktarna. Hockeyn skildras som en sport där våld sanktioneras och språkbruket är grovt sexistiskt, både på isen och i omklädningsrummet. Också tränaren Peter, egentligen seriens good
guy, har svårt att tygla humöret. Våldet ligger nära till hands också för honom och när saker dras till sin spets sätts även hans lojalitet och kvinnosyn på prov.
Björnstad, som baserar sig på Fredrik Backmans bästsäljare, är HBO:s andra svenska originalproduktion efter Lukas Moodyssons Gösta, också den en kvalitetsserie om än smalare än Björnstad. Det initiala upplägget i Björnstad må framstå som det nötta hemvändardramat, men här finns inget av genrens puttriga mysighet. Det här är en riktigt välberättad och engagerande serie som effektfullt spelar med mörker och kyla, och utforskar mekanismerna när hjälten förvandlas till förövare. Smärre skönhetsfläckar – som någon lite väl högstämt predikande replik, en datoranimerad björn och ett något flåsig actionslut – må vara förlåtna.