Kriser frigör människans barbariska drifter

Det är billigare att organisera sig på förhand – innan pandemin, krisen eller kriget slår till – än i efterskott.

Människan har en usel vana: att ignorera det uppenbara. Ta liknelsen om den kokande grodan: parallellerna till covid-19 och klimatfrågan är uppenbara. Det handlar om normalitetsbias, en mental synvilla som döljer potentiella eller stundande kriser.

Människan är ett vanedjur som älskar beprövade metoder och föredrar vedertagen kunskap. Detta är vår arts mest värdefulla tillgång, men också vår största svaghet. Medan evolutionen i regel belönar rutiner underskattar vi kollektivt sannolikheten för kriser. Fjärran, abstrakta hot tas inte på allvar. Tyvärr brukar stora förändringar komma smygande, i små ljudlösa steg. Då vi väl ställs inför en kris går vi i emotionellt baklås och upphör att ta till oss ny information. Stora populationer står kvar lugnt och passivt, trollbundna av det annalkande strålkastarljuset likt hjorten.

Spola tillbaka bandet till januari–februari. ”Det kan aldrig sprida sig hit till våra trygga knutar”, sades det förminskande. Falska förhoppningar ersattes snart av ”det kan inte vara värre än en vanlig säsongsinfluensa”. Snart kablades bilder ut från italienska bårhus. Europa tvärnitade och värsta håsapellefasonerna bröt ut. ”Domedagen är här!” Trygghetsknarkarna bunkrade upp med konserver, handsprit, tvål och toapapper för resten av året. Vilken psykosocial fars.

I kollektivet, menade den franske socialpsykologen Gustave Le Bon, frigörs individens latenta barbariska drifter. Masspsykoser inträffar vid den emotionella kokpunkten. I Massans psykologi (1895) noterade Le Bon pöbelns tendens att agera utifrån rent djurisk intuition, utan rationalitet eller ansvarskänsla. Inför ett läge med tillräckliga fakta för att indikera en annalkande och potentiellt allvarlig fara reagerar människor olika. De flesta har svårt att ta till sig hot eller katastrofer på ett känsloplan. De börjar rationalisera, tolka information överdrivet positivt, eller förneka rakt av. Business as usual! Att beskriva det som en kollektiv strutseffekt vore en förolämpning mot den enskilde strutsens faktiska, betydligt mer intelligenta manér.

Chockvärdet gör pandemier till den ”perfekta nyheten”. Ett kaotiskt och oavbrutet flöde av motstridiga upplysningar spelar på vårt känsloregister likt en gnolande och stönande Keith Jarrett på ett ostämt piano. Publiken känner maktlöshet och ångest, tvättar händerna och skriker efter en stark ledarfigur som utfärdar entydiga besked. Kiitos, Sanna!

Då vi blir rädda slutar vi vara nyfikna. Tyvärr stänger vi också av våra bullshitdetektorer. Av precis samma anledning kan det vara hart när omöjligt att resonera i sansad, konstruktiv anda kring klimatet. Den ena sidan framstår som alarmistisk, dömande eller neurotisk och löper därmed hög risk att bli bortviftad. Den andra sidan stämplas som ignorant, reaktionär eller allmänt suspekt.

Samtidigt fascineras vi av faror och tabun, under villkor att vi tillåts konsumera dem på tryggt avstånd, i en mjuk fåtölj och med en påse snacks. Men i stället för tillrättalagd hjältefiktion à la Hollywood, åtföljd av en jakt på syndabockar, behöver vi paranoid, handlingskraftig optimism inför framtida pandemier och klimathot.

Vågar vi förbli nyfikna, och värdera ny information varsamt? Klarar vi av att kallt analysera läget och reagera proportionerligt? Törs vi ta worst-casescenario på allvar, men samtidigt överväga sannolikheter, lösningar och alternativ?

Det billigaste botemedlet är förebyggande vård: psykologisk och intellektuell förpositionering. Att ta sig tiden att placera det omedelbara och dramatiska i ett historiskt perspektiv. Att bereda sig för olika scenarier av social eller ekonomisk destabilisering. Att bemästra sin bekräftelsebias, den individuella tendensen att selektivt stänga ner och välja bort information som framkallar ångest eller obehag. Att inse att genomgripande förändring – på gott och ont – är en knappt märkbar process som sker över tid. Att alltid lyssna på utmanande åsikter, att våga rucka på sin egen världsbild ibland.

”Samtidigt fascineras vi av faror och tabun, under villkor att vi tilllåts konsumera dem på tryggt avstånd, i en mjuk fåtölj och med en påse snacks.”

TORSTEN FAGERHOLM