Allt du säger kan användas emot dig

Jag har som hobby att följa amerikanska upphovsrättsrättegångar. Ibland får jag en känsla av att många av de här processerna är till och med intressantare än verken vars upphovsrätter man tvistar om. Ett exempel är den rättsprocess som pågår just nu där man tvingats ta ställning till frågan om fraser som ”haters gonna hate” och ”players gonna play” är tillräckligt originella för att kunna anses skyddade. Ifall svaret är jakande, kommer det att medföra en svidande förlust för sångaren Taylor Swift, vars jättehit Shake It Off (från 2014) då anses göra intrång i Sean Halls och Nathan Butlers upphovsrätter till sången Playas Gon’ Play (från 2001).

Den här processen har inte ens framskridit till rättegång, men har redan innehållit många vändningar. Först beslöt en domare att ingen rättegång alls kommer att ordnas. Han skrev i sitt domslut: ”Konceptet att aktörer agerar i överensstämmelse med sin väsentliga karaktär är inte det minsta kreativt; det är banalt.” En appellationsdomstol hävde emellertid domarens beslut och gav domaren en knäpp på näsan genom att betona att det inte är domarens sak att avgöra graden av kreativitet.

Nu ser jag fram emot att få följa rättegången som redan ställts in en gång. Jag måste erkänna att en del av min fascination bottnar i den stora skillnaden mellan språkbruket i sångerna (”haters gonna hate”) och lagspråket i domsluten (”aktörer agerar i överensstämmelse med sin väsentliga karaktär”). Det känns som om två olika världar möts.

Den kanske mest spännande upphovsrättsprocessen på sistone har varit kampen om musikalen Jersey Boys. Musikalen berättar en verklig historia om den amerikanska rockgruppen The Four Seasons och den beskylls för att göra intrång i en opublicerad autobiografi av en gruppmedlem. Kärande i rättsfallet är inte autobiografins huvudperson utan spökskrivarens änka (spökskrivaren själv avled 1991) som gör anspråk på en andel av musikalens skyhöga inkomster. Enligt änkan är musikalen en följdverkan av autobiografin. Rättsprocessen tog hela 13 år men avslutades (åtminstone tillsvidare) för en månad sedan.

Processen har varit en riktig thriller med många överraskande vändningar. Den första kom 2017 då en jury beslöt om en fällande dom, och den andra strax efteråt, för att domaren dementerade juryns beslut. Domaren ansåg att autobiografins marknadsvärde var noll innan musikalens uppkomst och att autobiografins material bara utgjorde 0,2 procent av musikalens innehåll. Så trots att juryn ansåg att musikalen nyttjade skyddat material, konstaterade domaren att användningen föll inom ramarna för ”fair use”, en egenhet inom amerikansk upphovsrättslagstiftning som saknar motsvarighet i finsk. Den tredje vändningen kom för en månad sedan när en appellationsdomstol konstaterade att användningen inte var fair use men inte heller ett intrång. Domstolen ansåg att alla detaljer som musikalen och autobiografin delade var historiska fakta som inte kan skyddas.

Spökskrivarens änka hade hävdat att autobiografin också innehöll uppdiktade sekvenser och händelser, men appellationsdomstolen hänvisade i sitt domslut till autobiografins förord som deklarerar att boken är ”en fullständig och sanningsenlig krönika över The Four Seasons”. I Amerika finns det en upphovsrättsdoktrin som kallas ”copyright estoppel” som betyder att de element som uppvisas som fakta skall behandlas som fakta, och att författaren inte senare kan påstå att dessa element är fiktiva. Därför fick bokens förord en avgörande roll för helheten. Allt du säger kan verkligen användas emot dig!

”En del av min fascination bottnar i den stora skillnaden mellan språkbruket i sångerna (’haters gonna hate’) och lagspråket i domsluten (’aktörer agerar i överensstämmelse med sin väsentliga karaktär’).”