Taylor Swift släpper förvånansvärt lågmält överraskningsalbum
På sitt nya album utforskar Taylor Swift den amerikanska singer/ songwriter-traditionen. Resultatet är en smakfullt producerad helhet av moderna och melankoliska indiefolklåtar. Uppenbar blir hennes önskan att tas på allvar av ett helt nytt publiksegment, skriver debuterande recensenten Victor von Hellens.
POP
Taylor Swift
folklore (Republic)
En utebliven världsturné och en vår i isolation ledde till att Taylor Swift i somras, mindre än ett år efter sin senaste skiva Lover (2019), släppte sitt åttonde studioalbum folklore (2020).
Skivan kom som en överraskning, det vill säga utan marknadsföringskampanj, vilket är ovanligt då det handlar om popstjärnor av denna kaliber. Överraskande är inte bara tidpunkten utan också den riktning som Swift, rent musikaliskt, tar.
folklore är långt ifrån den arenapop som Swift gjort sig känd för alltsedan hon lämnade tonårscountryn för snart tio år sedan. Detta är ett lågmält och melankoliskt album. Skivomslaget är svartvitt och låttitlarna skrivna med endast gemener. Allt är litet och nedtonat – nästan ödmjukt.
Design à la Dessner
I jakten på ett nytt uttryck har Swift tagit hjälp av rutinerade indiemusiker som Aaron Dessner och Justin Vernon (Bon Iver). Framför allt Dessner har haft en betydande roll på folklore i och med att han producerat elva av de sexton låtarna.
Det är uppenbart att Dessner står bakom albumets indieatmosfär. Dessner, bäst känd som gitarrist i The National (indierockens ledsnaste pappor), har låtit sina melankoliska och dystra arrangemang prägla låtarna; det är mycket stråkar, piano och dämpade trummor. Det är som om en tung fuktig duk lagts över Taylor Swifts annars rätt ljusa och välpolerade ljudbild. På folklore hör man Swift genom ett nästan lite smutsigt dämpande filter. Detta nya sound passar henne väl; hennes sångskrivartalang kommer till rätta i de sparsamma arrangemangen. Men det säger också något att en av de bästa låtarna är duetten exile som hon gör tillsammans med Justin Vernon. Senast nu inser man att detta kanske inte är Swifts genre, hon är bara här på besök och vill pröva, för att hon kan.
Lättillgänglig pop
Trots att albumet helt klart är Taylor Swifts minst kommersiella, är musiken ändå lättillgänglig. Sångerna har struktur, momentum och tydliga melodier. De minimalistiska, moderna trummorna och Swifts catchiga melodier gör att detta fortfarande, trots det lugnare tempot och den nedtonade stämningen, är popmusik för massorna. Stundvis blir det nästan pinsamt tydligt att artister likt Billie Eilish och Lana del Rey, som behärskar denna dämpade moderna pop, varit inspirationskällor.
Låttexterna handlar som så ofta i Swifts fall om olycklig kärlek och tidigare relationer och är skrivna med starkt subjektivt fokus. Det är dock i sånger som the last great american dynasty, som hon även tematiskt hittar ett nytt uttryck. I låten sjunger hon historien om Rebekah West Harkness, en av de genom tiderna rikaste kvinnorna i USA, en arvtagerska känd för sin dekadenta livsstil. Det faktum att Swift själv nu för tiden äger huset som West Harkness levde i ger låten en intressant och kuslig underton. Detta narrativa grepp passar den ”folkiga” stämningen på albumet och man hade hoppats att hon utforskat denna sorts textskrivande mera.
Öppnar nya vägar
När man lyssnar på en stjärna som Taylor Swift (år 2019 den bäst säljande artisten i världen) är det svårt att inte söka efter den kommersiella dimensionen. Är man cyniskt lagd ter sig folklore som ett kalkylerat försök att imponera på och få bekräftelse av en ny lyssnarskara, i detta fall indiefantasterna. Har man däremot större förtroende för artistens konstnärliga integritet kan man bra välja att se albumet som resultatet av kreativ inspiration i kristider. Närmast sanningen kommer man kanske genom att konstatera att det ena inte utesluter det andra. Genuin skaparglädje och så kallad ”targeting” (fokusering på målgrupp) kan i dagens värld samexistera. Eventuellt kan Taylor Swift med albumet locka nya lyssnare.
Det är alltid uppiggande och intressant då artister prövar på något nytt. Med lite tur får vi även i fortsättningen höra en mångsidigare och mer experimentell Taylor Swift.