Religion och politik
Under de senaste veckorna har jag sysslat med någonting som eventuellt kunde jämföras med botgörelse. Jag har inte krupit till Canossa, men rensat mina bokhyllor. Det är ingen enkel botgörelse. Trösten är att böckerna går till bättre händer och huvuden.
Utrensningen gällde böckerna från tiden i Moskva och Washington. I mitt dna finns det en bibliomangen, som försöker övervinna mänsklig otillräcklighet genom att (förtvivlat) söka efter mera insikt och kunskap i en aldrig sinande ström av böcker. Men den som simmar i den aldrig sinande strömmen kanske inte riktigt lägger märke till att det i bokströmmen finns mönster. Det är bara när man väpnad med ett tidsmässigt avstånd på nytt stiger ner i strömmen som mönstren uppenbarar sig.
Det är alltså igen Herakleitos som spökar!
Både i Moskva och i Washington samlade jag under årens lopp ett omisskännligt stort antal böcker som handlade om staternas religiösa strukturer. Det var inget riktigt medvetet val. På det dagliga arbetets nivå var det tillfälligheter, undermedvetet förefaller det vara att famla efter någonting som man bara känner på sig. Med magen, inte med huvudet. Men resultatet i dag är att vi får lite vägledning om vad som pågår där just nu!
I brytningsskedet mellan sen rysk medeltid och långsamt framväxande ny tid finns Det tredje Rom. Det tredje Rom som skall bestå. Och underligt nog har en grundläggande gammal romersk struktur bevarats. Det är pontifex maximus – kombinationen av världsligt och andligt överhuvud. Det var utgångspunkten också för de sista ryska tsarernas inbitna oförmåga att ens en gnutta anpassa sig och sin maktställning till frambrytande demokratiska krav. Att vara den ofelbara. Det är kontentan av den tragiska historien från Nikolaj II över Josef Stalin till Vladimir Putin. Det är en tvåtusenårig förstening. En alldeles annan bild dyker upp i den amerikanska bokströmmen. Den börjar naturligtvis med de antiauktoritära religiösa väckelserörelsernas flykt från förtryckets England. Ordet antiauktoritära är i det här sammanhanget ett dubbelbottnat ord. Puritanerna gjorde uppror mot en förtryckande statskyrka, men grundade på den nordamerikanska östkusten ett lika auktoritärt religiöst styre.
Den begränsningen är det kanske inte så svårt att förstå. Vem var nu så väldigt frisinnad 1620? På den europeiska kontinenten slog man med lust och religiös iver ihjäl varandra.
Men det finns en stor skillnad, som jag tror att indirekt präglar också den nuvarande religiös-politiska väckelsen i Förenta staterna. I Europa var religion överhetens privilegium: cuius regio, eius religio. Den som styr i regionen bestämmer också religionen. Den principen har på sätt och vis vaccinerat efterföljande generationer av medborgare mot alltför mycket blind tilltro till den religiösa förmaktens förträfflighet. Det har i sin tur också gett oss allt mera liberala kyrkor och samfund.
I Förenta staterna förblev den kyrkliga tillhörigheten grundbulten i en samhällelig identitet. Därför kunde jag köra in i en liten håla i Missouri och uppleva det för mig nästan obegripliga. I byn fanns det fem eller sex kyrkor som alla levde sina separata liv utifrån byns olika identitetsgrupper. Den här strukturen finns sedan på olika sätt i alla samhällen från östkusten till västkusten. Och in i den strukturen griper de stora samhällsekonomiska förändringarna. En vit medelklass, som ännu på 1950-talet förverkligade en ny amerikansk dröm, upplever nu i några delstater någonting som mera påminner om en mardröm. Eftersom det handlar om människornas identitet får den mardrömmen naturligtvis sina religiösa uttrycksformer.
Det kan alltså vara god valtaktik att driva mardrömmen – och vinna ett presidentval.
”Vem var nu så väldigt frisinnad 1620? På den europeiska kontinenten slog man med lust och religiös iver ihjäl varandra.”