Charmigt men förutsägbart då vardagens tempo ifrågasätts
Konstnärsduon Dylan Ray Arnold och Océane Bruel tar sig an samtidens stressade tillvaro genom en installation av skulpturer i allt från pappersmassa till godisbitar. Resultatet träffar stundtals rätt men känns emellanåt som generisk samhällskritik.
THE SLOW BUSINESS OF GOING
Konstutställning
Dylan Ray Arnold & Océane Bruel The Slow Business of Going, Ham-galleriet, till 15.11
Stress är en del av vardagen för de flesta. Vi omges av rapporter om hur människor i dag är mera stressade än någonsin tidigare och i fjol gick världshälsoorganisationen WHO händelserna i förväg så till den grad att de kallade stress för århundradets hälsoepidemi.
Dylan Ray Arnold och Océane Bruel vill med sin utställning The Slow Business of Going, på Ham-galleriet uppmärksamma den snabba takt vi rör oss i och få oss att stanna upp för att ställa frågor om varför.
Varandet i vardagen
Konstnärerna har arbetat tillsammans sedan 2017 och trots att båda är relativt nyutexaminerade har de flitigt ställt ut både tillsammans och separat utanför Finlands gränser. I sin praktik ägnar sig duon åt skulptur med fokus på kroppar och rörelse, ofta genom platsspecifika installationer i allt från rostfritt stål och betong till textilier, silicapåsar och cigaretter rullade med torkade blommor. Verken och installationerna är poetiska och konstnärerna vill fästa uppmärksamhet vid system, ångest, existentialism och materia.
Tidigare i år kom Arnold och Bruel ut med boken Paste of Time i vilken de behandlar mobilitet och varande och det är kring en liknande tematik som utställningen The Slow Business of Going, är uppbyggd.
Utställningen inleds med en drömlik text om rytmer och rymd som ifrågasätter mänsklighetens besatthet av tid och utveckling samt dess ständiga behov av att befinna sig i rörelse. Nyckelord som ”deadline”, ”stand-by-läge” och ”projekt” fångar tidens anda av konstant yrkesrelaterad och social stress, teknologins framfart och rädslan för stagnation. Även om flera av de frågor som texten ställer är relevanta – ”Vart är vi på väg?”, ”Hur länge kan vi fortsätta i den här takten?” – är de också plågsamt arbiträra. Slå upp vilken som helst samhällskritisk text för samma platta tankeställare om omgivningens tempo.
Uppenbara reflektioner
Installationen av verk sträcker sig över galleriets två salar och påminner om konstnärsduons tidigare framställningar där små skulpturer av olika material placeras rakt på det kala gallerigolvet. Också väggutrymmet utnyttjas av verk i gjuten pappersmassa, oftast i samma nyanser av grått. Ytterligare information lyser med sin frånvaro men en vakt skyndar sig fram för att berätta att en verklista kan avhämtas vid kassan och att PET-flaskorna som står lite varstans i utställningen och ser ut att vara fyllda med smutsvatten i själva verket är samma pappersmassa som använts för att tillverka en del av skulpturerna.
Mitt första intryck av helheten lämnar mig ändå oberörd. Den gråa färgskalan är oinspirerande och samhällskritiken av vardagen känns för generisk i verk tapetserade av plattityder som ”1,2x speed audiobooks”, ”cancel reminder”, ”how were the skies when you were young?” eller en karta över Hertonäs Prisma. Det är för uppenbart för att väcka djupare själv- och samhällskritiska reflektioner kring våra stressiga liv, vilket jag antar att konstnärerna är ute efter att fånga.
Tidsliga skulpturer stannar upp
Styrkan i The Slow Business of Going, är utan tvekan skulpturerna.
Det är först här jag vill stanna upp, ta mig en extra titt och faktiskt för en stund glömma bort tiden. I stålkonstruktionerna möts en spänning av organiska former och industriella lösningar. Placeringen på golvet ifrågasätter betraktarens perspektiv då en tvingas titta ner på verken eller böja sig till deras nivå för att kunna ta in alla detaljer och vinklar.
Ju mera jag tittar, desto detaljrikare blir verken och jag kan inte undgå att charmas av humorn i dem. Det är något med de torkade blommorna i en jackficka, ett dolt smileyface bestående av två pistaschskal och en kedja och röda godisläppar som röker en slarvigt rullad cigarett som är tidstypiskt och ironiskt precis på det sätt där jag kan känna igen både mig själv och min samtid. Det blir som en lek att gå runt de skulpturala kropparna om och om igen då varje vinkel avslöjar en ny sida av konstellationerna.
Efter att jag avlägsnat mig från galleriet går jag (i stället för att skynda vidare) vidare ner till Banan för att se de verk som placerats längs med den. De fyra betongskapelserna känns något futtiga i jämförelse med resten av utställningen men det hör väl till vardagens natur att snabbt borsta av sig besvikelsen och hasta framåt mot nya upplevelser.
❞ Styrkan i The Slow Business of Going är utan tvekan skulpturerna. Det är först här jag vill stanna upp, ta mig en extra titt och faktiskt för en stund glömma bort tiden. I stålkonstruktionerna möts en spänning av organiska former och industriella lösningar.