”NR föddes ur besvikelsen över större havererade projekt”
Norden hoppades på en försvarsunion 1948. Och på en nordisk ekonomisk gemenskap 1970. Båda gångerna bidde det en vante. I stället fick vi dagens Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, säger Nordenforskaren Johan Strang. Någon person som särskilt står
De 87 ledamöterna i Nordiska rådet plus ett antal ministrar skulle den här veckan ha mötts i Reykjavik till sin årliga session. Nu är stormötet inställt på grund av höstvågen av covid-19.
Nordiska rådet har ofta kritiserats för att inte ha blivit den allnordiska riksdag många har hoppats på, säger Nordenforskaren Johan Strang vid Helsingfors universitet.
– Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet skapades i kölvattnet av havererade projekt. I dag ser vi 1950-talet och 1970-talet som det nordiska samarbetets guldåldrar. På den tiden såg ingen det så. De nordiska institutionerna skapades i skuggan av flera misslyckanden, för att rädda det nordiska samarbetet, säger han.
Först drömde Norden 1948 om en försvarsunion mellan Sverige, Norge och Danmark. I det bräckliga efterkrigsläget kunde Finland inte ens tänka tanken att gå med.
Försvarsunionen skulle ha fört tre socialdemokratiskt ledda länder närmare varandra. Det socialdemokratiska svenska folkhemmet har också i övrigt varit en fyrbåk för hur också de andra nordiska länderna skulle utveckla sig, säger Johan Strang.
– Sverige var dessutom en av Europas starkaste militärmakter efter andra världskriget och hade till och med i ett skede ett atombombsprojekt, säger han.
Men så valde Norge sedan med knapp majoritet i Arbeiderpartiet bort ett gemensamt nordiskt försvar och gick i stället med i det som sedan blev Nato. Sverige ville bevara sin neutralitet, möjligen också av hänsyn till Finland, säger Johan Strang.
Ett bestående resultat av processen var den civila flygallians som i dag är de tre ländernas gemensamma flygbolag SAS.
Under 1950-talet föll också planerna på en tullunion i Norden.
– Danmark ville sälja sitt griskött, Sverige sina industriprodukter och Norge som ansåg sig fattigt och eftersatt var snarast protektionistiskt, så tullunionen föll. Då blev Nordiska rådet ett slags kompensation för att hålla ihop Norden ändå, säger Johan Strang.
Så ledde också de kraschade Nordek-förhandlingarna om en ekonomisk union i Norden 1970 till att man som ett slags plåster på såren grundade Nordiska ministerrådet, säger han.
– Alla hade investerat jättemycket i Nordek. Mauno Koivisto och Olof Palme (dåvarande statsministrar) var mycket engagerade. Men det föll pladask för att Danmarks EG-medlemskap blev omöjligt för Kekkonen och Sovjetunionen ...
Norrmännen krångligast
Finland med sina Sovjethänsyn utmålas ofta som den krångliga biten i det nordiska samarbetet. Johan Strang säger att det inte är hela bilden.
– Det är ofta norrmännen som har varit de mest skeptiska i Nordiska rådet. När man läser i gamla protokoll så är det ofta Danmark som kommer med initiativen, Sverige som tycker att man behöver göra ”sina utredningar” och Norge som till sist sätter sig på tvären. Och så blir det ingenting alls.
Finländarna verkar snarast i rådets historia mest ha suttit tysta och kanske bara varit glada över att få vara med, säger Johan Strang.
– Eller så har de bara inte kunnat svenska ...
”Gamla Norden” klibbar kvar
Johan Strang, till vardags biträdande professor i Nordenstudier, forskar just nu inom ett femårigt projekt, dramatiskt kallat Norden efter historiens slut.
Sedan 1989 då Berlinmuren föll och Sovjetunionen vacklade, har en föråldrad bild av Norden ”klibbat sig kvar”, säger Johan Strang. Världen hade kännetecknats av kalla kriget, Norden av ett arbete för fred i världen och socialdemokrati hemma.
– Det nya Norden nu tycks mera handla om nyliberalism och jaktplan. Och ett Norden där valet inte står mellan Norden och Europa.
– Carl Bildt. Med sin självbiografiska EU-bok Hallänning, svensk, europé (1991) var han den första ledande politiker efter andra världskriget som lämnade bort Norden-nivån. I Finland har Paavo Lipponen närmast varit den som har stått för en annan syn på Europa än till exempel Göran Persson i Sverige.
I finländsk politik har ”Norden” ofta fått stå för hur vi vill göra lika som Sverige gör. Ska Finland vara ett nordiskt land bör vi ha en pensionsförsäkring som liknar Sveriges, har det hetat.
– Det funkar fortfarande så. Under den förra regeringen sade Erkki Tuomioja (SDP) att Finland ”inte är ett nordiskt land för att vi skär ner på vårt u-landsbistånd”. Samtidigt säger Juhana Vartiainen (Saml) att Finland ”inte är ett nordiskt land för att vi inte har lokala arbetsmarknadsförhandlingar”, säger Johan Strang.
– ”Norden” blir en etikett för många olika saker. Det finns ett Tuomioja-Norden, ett Vartiainen-Norden, ett Jussi Halla-ahos Norden som är vitt, nationalistiskt och saknar invandrare, eller ett liberalt, progressivt Greta Thunbergs Norden.
– Man börjar se ”Norden” mera som en egenskap än en gemenskap. Jag oroar mig för att vi börjar se Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet som marknadsföringsbyråer för det nordiska. Och inte ser det som politiska institutioner som smörjer det nordiska samarbetet.
Det har trots allt gett många resultat i det tysta. I skuggan av de stora nordiska haverierna kom konventionerna om arbetsmarknad och social omsorg till enkelt, likaså passfriheten, säger Johan Strang.
– Eller ta Nordpool, den gemensamma nordiska elmarknaden. Hur kan man liksom bara öppna sina elnät åt varandra? undrar man i omvärlden. Det lyckades vi med i Norden för vår fundamentala tilltro till varandra och för att våra myndigheters direkta kontakt med varandra. Eller NMT-mobiltekniken där vi i Norden fick roamingen först i världen.
Sverige skärrat över stängda gränser
Sverige och Finland har länge haft en särskild relation i det nordiska samarbetet, säger Johan Strang. Norge och Danmark har inte brytt sig särskilt mycket om Finland. Norge gick sin egen väg in i Nato, Danmark tidigt in i EG, numera EU.
Coronapandemin har nu också fått Sverige att börja omvärdera banden till sina nordiska grannländer, säger han.
– Sverige har nu plötsligt ställts inför ”stängda gränser” till grannländerna, och ”tycker dom inte om oss längre?”. Nu talar den nordiska samarbetsministern Anna Hallberg (socialdemokrat) om en ny giv för samarbete. Det är otroligt viktigt med ett engagerat Sverige.
Men myten om ”Norden” som ett fredens och det nordiska välfärdssamhällets unika zon i världen verkar blekna.
– Fast å andra sidan har ju Sverige och Danmark i historien världsrekord i antal krig med varandra. Och det har dom ju slutat med nu, säger Johan Strang.
❞ Danmark ville sälja sitt griskött, Sverige sina industriprodukter och Norge som ansåg sig fattigt och eftersatt var snarast protektionistiskt, så tullunionen föll. Då blev Nordiska rådet ett slags kompensation för att hålla ihop Norden ändå.
Johan Strang