Vårdreformens särregler om samarbete mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena är bristfälliga

SOCIAL- OCH HÄLSOVÅRDS

REFORMEN Christina Gestrin och Johanna Lindholm (HBL Debatt 22.10) redogör förtjänstfullt för vårdreformens konsekvenser för de tvåspråkiga välfärdsområdena. En del särproblem som det nya lagförslaget ger upphov till förtjänar dock ännu att lyftas fram. Särskilt oroväckande är det att socialvården på många sätt fortfarande ges en undanskymd roll i lagförslaget.

Svenska social- och kommunalhögskolan (Soc & kom) har tillsammans med statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet ett riksansvar för utbildningen av svenskkunniga socialarbetare. Soc & kom bidrar med sin sakkunskap inom utbildningen och forskningen på det sociala området för alla tvåspråkiga välfärdsområden. Detta faktum har glömts bort i utkastet till lagförslaget om vårdreformen när man infört särlösningar i organiseringslagen för de tvåspråkiga välfärdsområdena.

I organiseringslagen föreslås att Västra Nylands välfärdsområde ska stöda den svenska tjänsteutvecklingen i hela landet. Lagrummet är i sin nuvarande form alltför obestämt i fråga om vad stödet innebär och borde innehålla en klar bestämmelse om ett obligatoriskt samarbete mellan alla tvåspråkiga välfärdsområden. Även finansieringen av detta obligatoriska samarbete borde regleras i lagen.

Samarbetet i fråga om tjänsteutvecklingen måste nämligen inkludera även övriga berörda svenskspråkiga aktörer, inte minst de svenskspråkiga universitets- och högskoleenheterna på området. Detta är nödvändigt eftersom utvecklingen måste ha ett starkt stöd i befintliga vetenskapliga rön liksom kunskaper om behovsbilden för den svenskspråkiga befolkningen. Universitets- och högskoleutbildningarna på svenska sammanfaller inte heller med de tilltänkta välfärdsområdes- och samarbetsområdesgränserna. De svenska utbildningsstrukturerna är även olika på social- respektive hälsovårdens områden. När det gäller socialarbetarutbildningen, den högsta utbildningen på det sociala området, ligger riksansvaret hos

Helsingfors universitet inklusive Soc & kom.

Det är överlag viktigt att närmare bestämmelser om forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamheten (FUI) i social- och hälsovården ännu fogas till organiseringslagen så att dess koppling till bestämmelsen om stödjandet av tjänsteutvecklingen på svenska tydliggörs.

Här måste man även beakta att de tvåspråkiga välfärdsområdena samt Helsingfors stad, med mycket olika andelar svenskspråkig befolkning, hör till olika samarbetsområden. Ett obligatoriskt samarbete mellan alla FUI-ansvariga nivåer, och en inkludering även av existerande universitetsoch högskoleenheter på det sociala området i FUI-arbetet är en förutsättning för framgångsrik verksamhet.

För att garantera reella förutsättningar för en högkvalitativ utveckling av svenskspråkig socialvård i framtiden krävs även finansieringsmodeller som möjliggör riksomfattande FUI-insatser på svenska. Samordningen av den välfärdsområdesanknutna svenskspråkiga FUI-verksamheten inom det sociala området måste samtidigt knytas till utvecklingen av de tvåspråkiga välfärdsområdenas social- och hälsovårdscentraler och andra pilot- och utvecklingsprojekt.

Det genomgående draget i reformen är att socialvården alltså har en nedtonad roll, vilket väcker oro. Det är positivt att den medicinska utbildningens och universitetssjukhusens centrala roll och nödvändigheten av deras representation i centrala beslutade organ har beaktats efter utlåtanderundan. Till exempel gällande socialarbetarutbildningen har ändå inte samma komplettering skett och inte heller har det på lagnivå skrivits in att nationalspråksnämnderna ska höra och samarbeta med universiteten och högskolorna.