Låsta avfallskärl inverkar knappast på uppkomsten av avfall
AVFALL Det börjar finnas alltför många exempel på att våra beslutsfattare med dumt (eller extremt dumt) handlande påtvingar oss medborgare till synes små, men efterhand irriterande otrevligheter. Beslut som dessutom inte har visat sig innehålla något positivt. Till exempel att vrida klockvisarna fram och tillbaka (1981). Införandet av parkeringsskiva (1990) som gjorde att bilister, som aldrig fått böter för parkeringsbrott, nu började få böter i ett för parkeringsövervakarnas lukrativa spel med plastbrickorna (Otroligt: Tiden på plastbrickan måste vara hel eller halvtimme (sic!), brickans färg och form var obligatorisk och så vidare – annars blev det böter.). År 2010 kom skandalen med FPA-taxina där bland annat många patienter fick betala extra på grund av FPA:s felaktiga information och 2016 fick vi den omöjliga taxireformen.
Alla dessa beslut måste anses dumma. Men det extremt dummaste föddes i januari 2011. Då sattes lås på avfallskärlen! Följderna var självklara (men inte för beslutsfattarna!). I Dalsbruks hamn satte bland annat båtförarna och turisterna sina soppåsar utanför avfallskärlen. Sedan kom kråkorna och sjöfåglarna och hade sönder påsarna och vinden spred sedan avfallet vida omkring.
Alla behöriga tillsändes en nyckel fick vi läsa. Jag fick per post en nyckel som jag kunde öppna kärlet med, men efter en tid fick jag inte upp låset med nyckeln; smuts i nyckelhålet? Men det fanns ju andra platser med olåsta kärl så jag brydde mig inte om det. Men förra året försökte jag på nytt; det började bli ont om olåsta kärl. Jag ringde Rouskis Oy och fick först nu vetskap om att låsen hade bytts ut varefter jag returnerade min nyckel per post och bad om en ny. Per telefon fick jag veta att nyckeln inte kan sändas per post av skäl som var litet svårförklarliga (?), det gällde bland annat säkerhetsskäl och jag blev lovad direktiv per post. Posten hämtade sedan
ett fyrsidigt brev med direktiven: Hämta nyckeln i Åbo eller ge fullmakt åt bemyndigad person efter att via e-post eller telefon på förhand konsultera vår kundtjänst och så vidare. Efter att dessutom ha läst att ”för en försvunnen nyckel debiteras 67,50 euro” beslöt jag att avstå från nyckeln. Rouskis tillkännagav ju, att efter det att avfallskärlen låstes, satte folk 60 procent mindre avfall i kärlen (Dalsbruk)! Resultatet skulle ju bli ännu bättre om färre nycklar utdelades.
Jag har talat med personer som varit i nära kontakt med problematiken kring organisation av avfallshanteringen. Deras åsikt har varit att låsta kärl inte är nödvändiga i sammanhanget. Låsta avfallskärl kan knappast inverka på uppkomsten av avfall (lika litet som vridandet av klockvisarna kan inverka på solens upp- och nedgång). Vi har alltså en konstant mängd avfall och det skall finnas tillräckligt tillgängliga kärl för avfallshanteringen. Om så är, vad är då problemet? Vilka är de ”objudna gästerna” som sätter sitt avfall i våra kärl och tvingar oss att som motåtgärd
överväga införande av kamerabevakning, låsta avfallskärl och dylikt. Och om en sådan objuden gäst blir fast för att ha kastat sin avfallspåse i ett avfallskärl, hur skall hen bli bestraffad? Detta är visst problemet.
Det är klart att en fri företagare får sälja sin produkt till ett pris utan övre gräns då ju ingen kan tvingas att köpa den. Men produkter där medborgaren inte har något val såsom posten, elektriciteten, låsta avfallskärl och till och med parkeringsövervakning borde inte få bolagiseras. Följderna har vi nu sett.