❞ Boxaren Mike Tyson menade att ”alla har en plan tills de får ett slag i ansiktet”. Tyson läser nog inte HBL, så jag vågar komma med en motreplik: En boxare borde kanske planera för att bli slagen i ansiktet.
Andreas von Weissenberg i sin kolumn om beredskapsplanering bland annat inför pandemier
I det aldrig sinande nyhetsflödet om corona fastnade min blick nyligen vid en artikel om president George W. Bush. Mycket vatten har runnit i Potomac sedan hans dagar. En kort stund känns han som en fräsch fläkt, vilket säger mer om Donald Trump än om Bush. Hur som helst, artikeln handlar om hur Bush såg till att skapa en beredskapsplan – för en pandemi. Arbetet började genast efter 9/11 drivet bland annat av rädsla för nya terrorattacker med biologiska vapen.
Den 400-sidiga planen blev färdig 2005 och är fascinerande läsning. Den innehåller – allt. Vikten av internationellt samarbete, nationella roller och ansvarsområden, övervakning, vaccinberedskap och nivåer för en epidemi med färdiga handlingsplaner: social distansering, användning av masker, vikten av god handhygien. It’s all there. Det är en av de bästa beredskapsplaner jag läst, både till innehåll och till presentation. Vilket liv planen levt de senast 15 åren är lite oklart, men den har nog inte haft hög prioritet. Barack Obama gav visserligen Trump en praktisk pandemiguide baserat på erfarenheterna av ebola – och Trump gav sedan blanka fan i allt.
Att planer faller platt är inget nytt. Jag jobbar just nu med kontinuitetsplanering för Asien och har jobbat mycket med beredskapsplanering – och sett många planer fallera. Lösningarna är bevisligen inte uppenbara, men här några tankar, från olika steg i planeringsprocessen.
Redan innan arbetet med en beredskapsplan börjar bör alla vara överens om behovet av en plan. Att skapa konsensus kring behovet av en plan kan ta tid, men är avgörande. Hellre en dålig plan med brett stöd än en bra plan utan stöd. Utmaningen är ofta en oförmåga att förstå och acceptera risker, framför allt okända risker. För att citera Bushs hälsominister Michael Leavitt: ”Allt vi gör före en pandemi framstår som alarmistiskt, allt vi gör när en pandemi brutit ut framstår som otillräckligt”.
När arbetet väl börjar är det ofta processen som är viktigare än produkten. Ungefär som man inte kör bil med själva körkortet. ”Planer är värdelösa, men planering är ovärderlig”, sa både Winston Churchill och Dwight D. Eisenhower, i lite olika versioner. Planer är nog inte värdelösa, men poängen är klar. En bra planeringsprocess är inkluderande och tydlig – och lärorik.
När en beredskapsplan väl är klar måste den hållas vid liv. Muskelminnet ska inte underskattas – simuleringar är effektiva och pedagogiska och kan användas för att uppdatera planer. Obamas administration ordnade en simulering av sin pandemiguide för Trumps stab, men intresset var tydligen svalt. Simuleringar är ofta resurskrävande, vilket kräver noggrann prioritering av planer. Det här har varit trenden inom internationell beredskapsplanering redan länge – färre, allmänna planer som testas regelbundet med specifika simuleringar. Hur är viktigare än vad.
Sen ska man gärna planera för rätt saker också. Boxaren Mike Tyson menade att ”alla har en plan tills de får ett slag i ansiktet”. Tyson läser nog inte HBL, så jag vågar komma med en motreplik: En boxare borde kanske planera för att bli slagen i ansiktet.