Misslyckad bok om ödesvalet
Det står dessvärre skriande klart att Fredrik Reinfeldt varken är historiker eller insatt i det historiska forskningsläget, skriver Oscar Winberg.
FACKLITTERATUR
Fredrik Reinfeldt:
03 november 2020 ödesvalet: Om en demokrati i fara och en världsordning i upplösning Bonniers, 2020
Som före detta statsminister i Sverige finns det alla skäl att tro att Fredrik Reinfeldt kan erbjuda insiktsfull analys av den politiska processen och den demokratiska krisen i Förenta staterna. Efter att ha läst hans 03 november 2020 ödesvalet, tror jag fortfarande att Reinfeldt kan erbjuda intressanta perspektiv och personliga upplevelser av amerikansk politik. Dessvärre finns det inga tecken på det i boken.
Som titeln antyder är boken ännu en nykomling i genren böcker om Förenta staterna under Donald Trump. Reinfeldt sällar sig till de journalister, forskare och politiker som oroar sig över presidentens angrepp på olika demokratiska institutioner och varnar för följderna av fyra år till med Trump i Vita huset, vilket Richard Nordgren noterar i sin krönika om boken (HBL, 19.10.2020).
För att förstå presidentvalet i november föreslår Reinfeldt att vi bör uppmärksamma utmaningarna den demokratiska processen står inför, Förenta staternas förändrande roll i världen och amerikansk historia. Trots att Reinfeldt har en gedigen politisk karriär bakom sig och spenderat tid på plats i Förenta staterna för att följa med valkampanjer erbjuder han endast en handfull gånger ett personligt perspektiv eller egna upplevelser. I stället väljer han att ägna omfattande delar av boken åt en genomgång av amerikansk politisk historia. Det står dessvärre skriande klart att Reinfeldt varken är historiker eller insatt i det historiska forskningsläget.
Problemen med boken är många och omfattande. Den historiska översikten innehåller flera missledande eller bristfälliga skildringar av amerikansk historia. Till exempel står Reinfeldts beskrivning av John F. Kennedy som ”fast besluten att bekämpa rassegregation” i direkt kontrast med historieforskningen som visar en president oengagerad i medborgarrättsrörelsen som av omständigheterna till slut tvingas ta ställning i frågan.
Bristerna är även tydliga i hans analys av Ronald Reagan utan en enda hänvisning till brotten administrationen begick i den så kallade Iran-Contra-affären eller hans påstående att George H.W. Bush i sin ökänt smutsiga presidentkampanj 1988 ”lovade ett vänligare och varsammare USA”.
Upprepade misstag eller fel genomsyrar boken, likt påståendet att Massachusetts var den första delstaten att välja en svart senator (Mississippi var före med en marginal på närmare 100 år), att Watergate-inbrottet inte var allmänt känt vid valdagen i november 1972 (det avslöjades redan i juni och demokraterna lyfte upp inbrottet i deras kampanj mot Richard Nixon) eller att samkönade äktenskap i Förenta staterna är en delstatsfråga (Högsta domstolen fastställde för fem år sedan att grundlagen garanterar rätten till samkönade äktenskap i hela landet).
Polarisering
Även den politiska analysen är bristfällig. Medan Reinfeldt nämner utmaningarna som präglar amerikansk politik, till exempel inskränkningar av rösträtten, polarisering och politiskt motiverad utformning av valdistrikt, misslyckas han med att definiera, utforska och analysera inverkan dessa utmaningar har på den demokratiska processen i Förenta staterna.
I synnerhet polarisering är en term som författaren brukar på ett sätt som får statsvetare att sucka. För Reinfeldt är polarisering en alltiallo förklaringsmodell. Till exempel hävdar författaren att polarisering förklarar de jämna val som präglar amerikansk politik men något senare föreslår han tvärtom att polarisering förklarar ensidiga valresultat.
Reinfeldt hävdar även att polarisering leder till ökat valdeltagande, ett påstående som författaren inte motiverar och som han inte förankrar i den statsvetenskapliga diskussionen som berör frågan. Polarisering har tvärtom bland statsvetare uppfattats resultera i dalande aktivitet bland väljare. Ilska, å andra sidan, ligger bakom såväl negativa polarisering som aktivare valdeltagande.
Dessvärre bortser Reinfeldt från att förklara vad han egentligen menar med polarisering. Asymmetrisk polarisering, vilket syftar på hur ena partiet närmat sig sin pol på ett sätt som inte motsvaras av motparten, är ett omfattande problem. Likaså är negativ polarisering, vilket präglas av avsky gentemot motparten snarare än tillgivenhet till egna partiet, en oroväckande utveckling. Dessa fenomen är avgörande för att förstå modern amerikansk politik men vaga hänvisningar till polarisering som dominerande narrativ kan lätt snedvrida och hämma vår förståelse, därför att det är viktigt att definiera begreppen och använda dem genomtänkt för att analysera läget i Förenta staterna idag.
Misslyckat
Medan Reinfeldt får bära hundhuvudet för bristerna i boken finns det även skäl att rikta en del av kritiken mot förlaget. Boken hade gynnats av striktare redaktörsarbete och omfattande faktagranskning.
Upplägget, där författaren ägnar över en tredjedel av boken till korta faktatexter om varje enskild delstat, är minst sagt bristfälligt. Stundvis framstår dessa delar som om Reinfeldt läst Wikipedia så att läsaren inte behöver besvära sig.
Det uttalade syftet med boken är att fördjupa förståelsen och förbereda den som är intresserad inför valet”. Det är svårt att förstå den tilltänkta målgruppen, de som intresserar sig för valet i den mån att de vill läsa ett verk omfattande 350 sidor om amerikansk politik finner knappast något nytt eller insiktsfullt i boken. De som inte är bekanta med ämnet från förut riskerar att få en snedvriden och bristfällig uppfattning av amerikansk historia och ödesvalet 2020.
Kort sagt misslyckas boken.