Historisk och ambitiös h-mollmässa med en sångare per stämma
Helsingfors barockorkesters framförande av h-mollmässan med liten men skicklig besättning blev en stor framgång, skriver Fiona Chow.
BAROCK
J. S. Bach: H-mollmässan Medverkande Carolyn Sampson, Sophie Junker, Kristen Witmer, Lauren Armishaw, sopran, Sophie Harmsen, Jennifer Gleinig, mezzosopran, Andrew Staples, Hugo Hymas, tenor, Johannes Weisser, baryton, Cornelius Uhle, bas. Helsingfors barockorkester, dirigent Aapo Häkkinen. Musikhuset 25.10.
Bachs stora h-mollmässa föddes inte vid ett enda tillfälle. I stället sammanställde tonsättaren under sin sista tid i livet material från olika perioder i karriären. Mässan är ett slags musikaliskt och andligt testamente, en summering av Bachs kreativa produktion. Tyvärr fick inte Bach uppföra verket i sin helhet. Uruppförandet ägde rum först år 1834 på Carl Friedrich Rungenhagens initiativ.
Under det senaste decenniet har det varit praxis att sjunga Bach med en stor kör med upp till 200 sångare. Visserligen har man vetat att Bachs körer i de olika kyrkorna i Leipzig var mycket mindre. Trots mycken forskning, är det exakta antalet sångare i körerna till denna dag okänt. När jag började studera på 90-talet kom det fram att Bach kanske skulle ha använt bara en sångare per stämma i körsatserna. Det utmynnade i en stor och nästan absurd debatt mellan olika kördirigenter och Bachspecialister runtom i världen. Hela kontroversen fick till och med ett eget namn – One Vocalist per Part (OVPP) och fortsätter än i denna dag.
Det är krävande att sjunga Bach med bara en sångare per stämma. Tro mig – jag har själv gjort det flera gånger. Men Helsingfors barockorkester bestämde sig för att ta sig an denna ambitiösa utmaning, och enligt Aapo Häkkinen kan det hända att det blev för första gången i Finland som Bachs stora mässa uppfördes på detta sätt.
Stor framgång
Konserten blev en fantastisk framgång för de skickliga och mångsidiga sångarna, som både kunde sjunga i kör och leverera fina solonummer, och orkestern som spelade med rätt balanserad frasering. De tio sångarna var uppdelade i två grupper enligt Bachs partitur. Detta var en kreativ lösning under coronapandemin med alla begräsningar.
Utan en stor kör blev det också lättare att fatta och fokusera på texten. De olika solonumren blev också som en del av en större helhet i stället för stunder för solisten att briljera. Solistkören visade sin förmåga att sjunga uttrycksfullt speciellt under Et incarnatus est. Samtidigt saknade jag den stora körklangen i jublande satser som Gloria in excelsis Deo och Cum Sancto Spiritus samt i fugala styckena som Confiteur unum baptisma.
Bestående intryck
Barytonen Johannes Weisser lämnade ett bestående intryck med sin yppiga röst i Et in Spiritum Sanctum och oboens obligato bidrog till den fina duetten. Under mezzosopranen Sophie Harmsens solon i Agnus Dei fick man i lugn och ro fundera på vad Jesus egentligen gjorde när han tog bort alla världens synder. De stabila åttondelarna i continuon påminde om syndernas allvar, medan Harmsens fina pianissimo ingav hopp.
På grund av coronan var både sångarna och orkestern utspridda över Musikhusets stora scen och det ledde till att Häkkinen behövde använda större rörelser än vanligt. Ändå var uttrycket tydligt och precist, med den finaste nyansen i varje gest. Att han fick slutkonsonanterna att klinga tillsammans var ett resultat av mycket arbete och hård disciplin hos alla.
När Helsingfors barockorkester nu har stakat ut vägen, ser jag fram emot att flera vokalensembler i Finland vågade anta utmaningen att sjunga Bach i mindre grupp. Samtidigt talar Bachs musik för sig själv, oberoende av körens storlek. Något av det bästa jag vet är att få meditera över bibeltexterna som Bach födde till liv genom sin himmelska musik.