I kärlekens, sorgens och den mänskliga obeständighetens landskap
Peter Liebersons musik är på det stora hela oemotståndlig, inte minst emotionellt, resonerar Mats Liljeroos.
Peter Lieberson
Songs of Love and Sorrow, The Six Realms. Gerald Finley, baryton, Anssi Karttunen, cello. Radions symfoniorkester under Hannu Lintu. (Ondine)
Det krävs ett synnerligen målmedvetet förhärdat hjärta för att kunna motstå Peter Liebersons musik i allmänhet och sångcykeln Songs of Love and Sorrow i synnerhet. Det är musik, som i sin uppriktiga rättframhet, berörande känslosamhet och hart när oemotståndliga skönhet griper tag i den sensibla åhöraren på ett sätt som lämnar djupa emotionella spår.
Alla som kom i kontakt med Lieberson (1946–2011) vittnar om att han spred en osedvanlig mängd positiv energi runtom sig. En avsevärd mängd finner även sig väg till hans musik, som även om den är långt ifrån problemfri och stundtals kan anta nog så dramatiskt expressiva skepnader ofta låter en ana en ljusare, mer harmonisk verklighet bakom vardagens oro och konflikter.
Lieberson skrev sin första på Pablo Nerudas sonetter baserade sångcykel, Neruda Songs (2005), för sin hustru Lorraine Hunt Lieberson, som avled i cancer kort efter uruppförandet. Snart därefter insjuknade även Lieberson i cancer och hans andra Nerudacykel, Songs of Love and Sorrow (2010), kan ses som såväl ett sista avsked till den älskade som, får man förmoda, till själva livet.
Ett avsked som är vemodigt men befriande icke-sentimentalt, stundtals sorgesamt men aldrig misströstande, och de stillsamt glödande sluttakterna framstår som fyllda av ömhet snarare än resignerade. Lieberson är i grund och botten ett modernismens barn och även de mest tonalt öronsmekande, nyromantiskt melodiska passagerna står på en fast rationell grund, som ger den behövliga stadgan åt hans mest kompromisslöst lättillgängliga, om än aldrig banala, musik.
Sensitiv vokalpoesi
Newyorkaren Lieberson var konfessionell utövare av tibetansk buddism, som även stått till tjänst med den idémässiga strukturen för cellokonserten The Six Realms (2000), som anslår en betydligt mer intrikat ton än sångcykeln. Satserna är uppbyggda kring buddismens sex världar, som även anger tonen för de växlande stämningarna, men musiken kan självfallet, som all bra programmusik, även avnjutas som just bara musik.
Det för Yo-Yo Ma skrivna stycket pejlar relativt extrema känslolägen, från introvert sorg – den orkestrala inledningen antar nästintill skepnaden av en mahlersk sorgmarsch – till starkt utlevda expressioner av olika slag. Solisten kunde karakteriseras som en upptäcktsresande genom skiftande fasetter av obeständigt mänskligt liv, med alla dess känslor av ouppfylld längtan, uppgivenhet och desperation, men också temporära stunder av insikt och ro.
Anssi Karttunen är en på många sätt optimal uttolkare av den tekniskt och, framför allt, emotionellt krävande solostämman, som skiftar i alla regnbågens färger och Hannu Lintu utvinner förödande krafter och dallrande intensitet ur de sedvanligt alerta RSO-leden.
Flitige samtidsmusiktolkaren Gerald Finley utvinner åter en ansenlig mängd sensitivt förverkligad poesi ur Nerudas mångbottnade texter och hans uttrycksfulla baryton har väl sällan klingat så här skönt. Ondineteknikerna har i sin tur lyckats med konststycket att trolla bort samtliga publikljud från den vid en Musikhuskonsert i december i fjol inspelade sångcykeln.