En mycket mänsklig människa
Fred Scotts självutlämnande dokumentär om svensk films mest unika öga Roy Andersson är ett testamente över ett manligt, produktivt liv precis när krafterna börjar tryta. Med Andersson går en filmestetik och ett sätt att göra film i graven. Om han inte gör
DOKUMENTÄR
Being a human person
HHHHI
Regi & manus: Fred Scott. Medverkande: Roy Andersson. 90 min.
När dokumentären inleds har Roy Andersson blivit 76 år och jobbar enligt egen utsago på sin sista film Om det oändliga. Han funderar på att kalla den Om det outsinliga eller det eviga men nöjer sig med det oändliga. Konsten är det outsinliga, ett resultat av alla de oändliga val som görs, och den varar i evighet: ars longa, vita brevis.
”Utan konst vore livet helt meningslöst”, konstaterar han på sin bekymmerslöst usla engelska.
Och även om filmen som arbetet resulterar i är fascinerande (hade finländsk premiär i höst och finns på repertoaren, se absolut båda), är det fråga om dokumentären om Roy inte är ännu bättre. Det går åtminstone inte att se filmen Om det oändliga, utan att vara märkt av dokumentären – varje scen förefaller vara autofiktiv, som en kommentar till de utmaningar och problem som dokumentären avslöjar. Ohjälpligt mörknar filmen, scenerna börjar handla om Anderssons svårighet att få i gång maskineriet, hans förlorade tro på filmen och sin egen förmåga.
Unikt hantverk
Varje scen framstår också som ett smärre mirakel när man får se den komplicerade process som ligger bakom. En film tar vanligen fem år att göra. Varje scen byggs i en studio i hans hus – Studio 24 – i centrala Stockholm, av egna snickare, målare och designer. Sedan filmas de och scenen rivs. Utrymmet är inte alls obegränsat så han använder minutiöst byggda miniatyrmodeller och kameraperspektiv för att skapa mera rymd – det är hisnande att se hur skickligt de byggs upp. Scenerna är filmade i sin helhet, inga klipp, inga närbilder. En film består av ungefär 30–40 sådana tablåer, ofta direkt inspirerade av bildkonstnärer som Francisco de Goya eller Edward Hopper.
Dokumentärens titel är On being a human person. Och det är just så Roy Andersson framstår: som en mycket mänsklig människa. Kan det vara speciellt svårt för män som varit starka och vitala högt upp i åldrarna att medge att krafterna tryter? Fysiskt framstår Andersson i början av filmen som i ganska bra form, glad och modig, men det kryper fram att han dricker allt mer. Vi ser honom sällan direkt berusad, men flaskan är oftast med, för att han inte ska bli uttråkad som han säger. Någonstans lurar en depression, en tomhet, en ensamhet över att detta är den sista filmen – han har byggt hela sitt liv kring att han kan arbeta. Alkoholen lindrar tvivlen men grumlar den omdömet? Åtminstone gör den honom argsint mot omgivningen.
Den sista av sin sort
Han säger att alla hans filmer handlar om människans sårbarhet och om självförtroende – att ha det eller sakna det. För en auteur som arbetar som Andersson – där han finansierar allt, det i sista hand är han som fattar alla beslut och allt kan förändras in i det sista, dessutom utan att det finns ett slutgiltigt manus – måste det rimligtvis vara en katastrof att förlora sitt självförtroende. För det blir mycket tydligt att Roys entusiasm, hans förtjusta och omedelbara reaktioner har utgjort bensinen som hållit i gång hela filmprocessen. Utan dem kan ingen i hans närhet arbeta.
När Roy Andersson slutar göra filmer kommer ingen någonsin mera att göra film på det sätt han har gjort. Det är något som försvinner från världen för alltid, som en sällsynt djurart. Kulturdiversiteten i världen utarmas. Det är inte underligt att han vill behålla sin studio, göra fler filmer, även om han knappast orkar. För att hålla det kvar.