Veli Kujala plockar frejdigt från det musikaliska smörgåsbordet
Den uruppförda konserten för saxofonkvartett och symfonisk blåskvartett satte guldkant på det ambitiöst upplagda konsertprogrammet.
SAMTIDA KONSTMUSIK Gardets musikkår
Dirigent: József Hárs. Solister: Saxofonkvartetten Aava (Joonatan Rautiola, sopransax, Samu Metsänen, altsax, Kalle Oittinen, tenorsax, Eero Saunamäki, barytonsax). Strauss, Kujala, Dahl, Copland. Tempelplatsens kyrka 28.10.
Än en gång kunde man bara förundra sig över, och inte minst glädja sig åt, Gardets musikkårs fräscht fördomsfria programpolitik. Splitternytt och äldre, bekanta namn och nya bekantskaper i en skön syntes, vars gemensamma nämnare var ett omedelbart kommunicerande tilltal och en omutligt hög konstnärlig nivå.
Uruppföranden är en självklar ingrediens på Gardets repertoar och man har inte sällan modet att beställa även av andra än de i blåsmusiksammanhang välbekanta förmågorna. Dragspelsvirtuosen och stilistiske multitalangen Veli Kujala har inte skrivit tidigare för saxofon, men det kunde ingen ana efter det mäkta flott klingande framförandet av hans konsert för saxofonkvartett och symfonisk blåsorkester.
Kujala är rörande ointresserad av konventionellt estetiskt genretänkande och plockar frejdigt åt sig från det musikaliska smörgåsbordet, men någon sillsalladsvarning behöver aldrig utfärdas. Kujala är tvärtom synnerligen noga med hur han kombinerar de väsensskilda ingredienserna. Latinorytmer och reminiscenser från fusionsjazz samsas konstruktivt med mer traditionellt modernistiskt färgade tendenser inom ramen för en helhet, som kändes såväl dramaturgiskt som uttrycksmässigt utmärkt väl balanserad.
Den ensatsiga, 21 minuter långa konserten bär undertiteln Transformations och en kontinuerlig transformation av ett relativt begränsat grundmaterial är just precis vad det handlar om. Kujala har därtill på ett lyckat sätt bemästrat konstellationen solistkvartett–orkester. Stundom musicerar de fyra saxofonerna i sin egen lilla bubbla, stundom i en fruktbar växelverkan med orkestern, och varje solist har tilldelats egna, lagom utmanande, skräddarsydda solopartier.
Sammansvetsat kollektiv
Primus motorn, sopranisten Joonatan Rautiola hör till de relativt fåtaliga saxofonister i vårt land som behärskar alla fyra bekanta saxar till fulländning, medan altisten Samu Metsänen och barytonisten Eero Saunamäki – därtill en av våra bästa blockflöjtister – gör sitt dagsverke i Gardets musikerled. Framför allt är kvartetten Aava ett supersammansvetsat kollektiv, med ett samspel som inte sällan framstår som närmast telepatiskt.
Det övriga programmet ackompanjerade Kujalakonserten på ett lyckat sätt. Richard Strauss Serenad op. 7 är okarakteristisk men avgjort charmig juvenalia, medan Aaron Coplands maffiga Emblems (1964) på typiskt coplandskt vis integrerar en populär melodi (Amazing Grace) i tonväven. Tyske, i ett tidigt skede till USA emigrerade blåsmusikexperten Ingolf Dahls Sinfonietta (1961) var ett tufft stycke, litet som en mix av Hindemith, Martinu och Walton, med ändå med ett omisskänneligt eget tonfall i botten.
Radions symfoniorkesters solohornist József Hárs har en rätt lovande dirigentkarriär på gång och han kan givetvis den här repertoaren på sina fem fingrar. En mer ekonomisk plastik skulle eventuellt effektivera kommunikationen, även om det klingande resultatet indikerade att samspelet Hárs och musikerna emellan förflöt mestadels mödolöst.