Barnkammarnojor på sparlåga
Come Play är en rysare om ensamma barn i den digitala tidsåldern. Sympatiskt visst, men också lite för tryggt – sällan blir det direkt skrämmande.
RYSARE
Come Play
HHIII
Regi och manus: Jacob Chase. Foto: Maxime Alexandre. I rollerna: Azhy Robertson, Gillian Jacobs, John Gallagher Jr. 97 min. F16
Föräldrar har i alla tider läst bröderna Grimm (läs: Grymm) för sina barn och det inte endast för att skrämma slag på de små liven. I sagorna av firma Grimm finns det alltid en sensmoral som, vem vet, kan komma till användning.
Gott om moraliska slängar finns det också i Come Play (Larry), en rysare om ensamma barn i den digitala tidsåldern. Det handlar om Oliver (Azhy Robertson), en autistisk åttaåring som saknar talförmåga och kommunicerar med omvärlden via sin smarttelefon.
Inte överraskande är det lite si och så med kompisar och på skolgården är det hårda bud som gäller. Det gör att Oliver söker tröst ur mobiltelefonen, på nätet; SvampBob Fyrkant är den stora favoriten.
Ja, det vill säga tills en varelse som lystrar till namnet Larry fångar hans uppmärksamhet. I likhet med Oliver är också Larry, ett vidunder som ger sig till känna endast i telefonen och på pekplattan, ensam och annorlunda.
Fast helt oproblematisk är den gryende vänskapen inte. Larry hämtar sin energi ur diverse ljuskällor och följaktligen sprängs lampor till höger och vänster alltid när han behagar uppenbara sig.
Från kortis till långfilm
Skrämmande, kanske det. Och till saken hör att Olivers mamma och pappa (Gillian Jacobs och John Gallagher Jr) är i färd med att separera, något som innebär att Oliver är om möjligt ännu mera sårbar. Snacka om moralitet modell modernt familjedrama.
Come Play är skriven och regisserad av Jacob Chase som utgår ifrån en tre år gammal kortfilm, Larry hette den. Noteras kan också att filmen är producerad inom ramen för filmverkstaden Amblin, bäst känd som hemvist för Steven Spielberg.
I klartext innebär detta att produktionskvaliteterna är i skick, att filmen ser bra ut. Men det betyder också att man skyr indiefilmens risker till förmån för ett tryggt och något så när sansat berättande.
Inte helt fel – bortsett från att det sällan blir direkt skrämmande, skräckinjagande.
Mycket här är sympatiskt och gärna skriver man under föräldrarnas engagemang som när det kommer till kritan står över allt annat.
Men som sagt: sticker ut gör filmen inte. Och det i en genre som uttryckligen bygger på att man tar ut svängarna, skräms så det står härliga till.