Anor, heder, gamla och nya pengar
I Belgravia återkommer Downton Abbey-skaparen Julian Fellowes till sitt favoritämne: det brittiska klassamhället. Det handlar om hierarkierna och de sociala koderna i Londons högsta sociala skikt i mitten av 1800-talet.
DRAMASERIE
Belgravia
6 delar på Yle Arenan och Yle TV1 från lördagen den 7.11 kl. 21.10. (4 delar erbjöds för förhandstitt.) Manus Julian Fellowes efter sin egen roman. Regi: John Alexander. I rollerna: Tamsin Creig, Philip Glenister, Harriet Walter, Jack Bardoe m.fl. Även svensk text. F7
Downton Abbey-skaparen Julian Fellowes har inte legat på latsidan sedan serien som han är mest känd för slutade efter sex säsonger 2015. I fjol kom filmversionen av Downton Abbey, och i år är han aktuell med hela två tv-serier: fotbollsserien The English Game för Netflix som HBL skrivit om tidigare, och Belgravia som nu sänds på Yle. Även i den sistnämnda återkommer Fellowes till sitt hjärteämne: det brittiska klasssamhället förr i tiden.
Belgravia baserar sig på Fellowes egen roman och utspelar sig i mitten av 1800-talet i den fashionabla Londonstadsdelen med samma namn. Där får vi följa två familjer som förenas av en gemensam hemlighet: den ena, Brockenhursts, har gamla pengar – den andra, Trenchards, nya. Behöver det sägas att det är finare med anor än att ha jobbat upp sig?
Framför allt handlar det om en klassmedvetenhet vars strategispel jämt och ständigt, öppet och ingående, diskuteras – både sinsemellan av de berörda parterna, och av tjänstefolket som skvallrar nere i källaren.
Stenhårda hierarkier
För det är det som det handlar om: hierarkier och positionering, vem som har mer status än vem. Ett system svårt att rubba – men man kan alltid försöka genom att spela sina kort rätt.
Här finns uppkomlingar som vill knuffa sig ännu högre upp, och de som avmätt ser ner på dem och vaktar sina positioner. Mycket handlar om fasaden, familjens heder. Men det finns också saker som ofrånkomligt, ofrivilligt, förenar: barnbarnslängtan/arvingebehov där blod är tjockare än vatten.
Detta kan låta kryptiskt, men för mycket ska inte avslöjas om hur denna historia vecklar ut sig och portionerar ut sina vändningar. Så mycket kan ändå sägas att Anne Trenchard (Tamsin Greig), en mogen dam i klassklättrarfamiljen, är seriens främsta huvudperson, och den som med sin förnuftighet är den tittaren hejar på.
Melodramatisk såpa
I övrigt bjuder serien på det man brukar kunna förvänta sig av dylika kostymdramer: en kärlekshistoria med förhinder samt ögongodis i form av praktfulla dräkter och förnäma salonger. Men framför allt handlar det om en klassmedvetenhet vars strategispel jämt och ständigt, öppet och ingående, diskuteras – både sinsemellan av de berörda parterna, och av tjänstefolket som skvallrar nere i källaren.
Hur realistisk denna öppenhet kring ämnet sedan är är en annan femma. Pratade man verkligen så här öppet om klassamhällets koder? Är inte klass snarare något outtalat som man inte talar om? Men förvisso, i det här fallet handlar det förstås inte om verklighet utan om en tv-serie som förlitar sig på dialog för att gestalta sitt tema.
Sedan kanske detta tema förlagt till historisk societetsmiljö börjar bli något uttjatat – och även om Belgravia visar på klassystemets tragedier och offer höjer den sig ändå inte över raden av kostymdramer. Seriens premiss väcker förvisso visst intresse – en variant av klassikern ”någon är av högre börd än den vet om”. Bihandlingarna, som väl i sinom tid ska knytas ihop med huvudtråden, är däremot inte lika engagerande. Som helhet är det också rätt melodramatiskt, en såpa iklädd cylinderhatt och bahytt helt enkelt.