Civilisationerna kolliderar i Karabach
Finländarna känner till turkarnas folkmord på armenierna. För det armeniska folkets självförståelse är det lika avgörande som Förintelsen för judarnas.
Men få känner till att Nagorno-Karabach (namnet är en blandning av ryskans ”bergig” och turkiskans ”svart trädgård”) varit skådeplatsen för ett eget folkmord. År 1920 när Karabach röstade för anslutning till republiken Armenien, mördade trupper från folkrepubliken Azerbajdzjan och lokala azerer 30 000 armenier i Karabachs dåvarande huvudstad Shusha. Pogromen som leddes av Hosrov beg Sultanov pågick i sex dagar. Det omstridda området tillhör i dag formellt Azerbajdzjan, men är i praktiken självstyrande med nära relationer till Armenien. Befolkningen är i huvudsak armenisk, och det armeniska namnet på området är Artsakh.
Under de nya striderna som blossade upp för någon månad sen har den medeltida katedralen i Shusha förstörts i en azerisk missilattack. Runt världen sprids nu en film där en armenisk musiker spelar cello bland ruinerna.
En uråldrig historia har gett armenierna en stark identitet. Den första armeniska staten, Urartu, grundades ungefär 850 före vår tideräkning. Historieskrivningens fader Herodotos känner till inte bara armenierna som folk utan också Karabach som ett armeniskt område, under namnet Artsakh. År 301 antog kungadömet Armenien, som det första landet i världen, kristendomen som statsreligion. Kyrkor, kristen litteratur och musik av armeniskt ursprung finns bevarade ända från skiftet mellan antiken och medeltiden.
Den armeniska diasporan är stor och inflytelserik i Mellanöstern, Ryssland, Frankrike och USA. Den är känd för sina framgångar både inom vetenskaperna och i affärslivet. Calouste Gulbenkian var en av världens rikaste människor, oljemagnat och filantrop. Kända armenier är till exempel Frankrikes tidigare premiärminister Edouard Balladur, Libanons ex-president Elias Sarkis, sångaren Charles Aznavour, författaren William Saroyan, filmregissören Atom Egoyan och artisten Cher. I Sovjetunionen fanns många armeniska akademiker, berömda konstnärer och dissidenter.
1923 anslöt Stalin Nagorno-Karabach till Azerbajdzjan, trots att 94 procent av dess befolkning var etniska armenier. Armenierna diskriminerades. Kolchoserna tvingades överlåta en exceptionellt stor andel av sin produktion till staten. Vid tjänstetillsättningar förbigicks armenierna, den armeniska undervisningen skars ner. Kulturminnesmärken som de medeltida stenkorsen, khatchkar, förstördes.
I och med perestrojkan satte den armeniska folkfronten Krunk och Karabachs parlament i gång en process för att ansluta regionen till Armenien. Strax efter det utspelades pogromer mot armenierna i de azerbajdzjanska städerna Sumgait, Ganja och Baku. Azerbajdzjan tömdes på armenier, Armenien tömdes på azerer.
I kriget som utkämpades 1991 dog 30 000 människor. Karabach och en förbindelsekorridor dit från Armenien blev armeniskt territorium. En frusen konflikt grundlades, och allt emellanåt blossar den upp i väpnad strid.
Nu ser Azerbajdzjan och Turkiet sin chans att lösa konflikten med våld, eftersom världen störtats ner i ett tillstånd av regellöshet. Azerbajdzjan är starkt tack vare turkisk militär rådgivning och israeliska drönare.
Armenien är medlem i Rysslands säkerhetsorganisation KTSI, så ryssarna finns också med på schackbrädet. Ryssarna har en militärbas vid turkiska gränsen i Gyumri, med fyratusen kontraktniks (kontrakterade soldater), av vilka de flesta är armenier. Om kriget eskalerar, hävdar den ryska militärexperten Pavel Felgenhauer, kommer Turkiet att besegra ryssarna utan problem. Ryssarna kan inte skicka in förstärkningar eftersom Georgien inte kommer att tillåta genomfart genom sitt territorium.
I informationskriget har Armenien skött sig. Nu har Turkiet uppmanat sina frändefolk att visa solidaritet i kriget. Det handlar om före detta sovjetrepubliker som Turkmenistan, Uzbekistan, Kazakstan och Kirgizistan, så nu knakar KTSI i fogarna. Stora muslimska minoriteter som är turkar eller etniskt och språkligt besläktade med dem finns i Ryssland, Ukraina, Iran och Tyskland.
Putin verkar känna sympati för Azerbajdzjan, för att landet inte har övergett den sovjetiska historiesyn som är hans centrala koordinatsystem i dagens värld. Att Ryssland håller fast vid den stalinistiska historieskrivningen skiljer det från nästan alla dess grannländer utom just Azerbajdzjan. Segerdagen firas där med samma ståt som i Moskva, och i Baku anklagar man inte Sovjetunionen för alla sina problem. Diktaturen i landet övervakar föredömligt landets stora gas- och oljetillgångar.
I Armenien däremot störtade folket år 2018 den korrupta regimen, och demokratin i landet stärktes. Landet omges nu av tre diktatorer, som visat sin förmåga att förtrampa demokratin och minoriteternas rättigheter. Om Ryssland nu kommer till Armeniens undsättning, kommer landets ledning att ersättas av en satrap från Kreml och hans ödsliga regim.
I konflikten i Karabach står civilisationer och förfärande historiska erfarenheter mot varandra. Att bara låta den frusna konflikten fortgå kommer inte att lyckas. Vilken lösning skulle vara förenlig både med en världsordning baserad på regler och överenskommelser och med viljan och den historiska erfarenheten hos Karabachs befolkning?
Den armeniska diasporan överallt i världen följer med situationen i vinterkrigets anda. I deras ögon tillhör Karabach Azerbajdzjan lika lite som Kosovo tillhör Serbien.
Radions symfoniorkester
Jukka Tiensuu: nemo (dirigent Tarmo Peltokoski). Beethoven: Piankonsert nr 1 (dirigent och solist Piotr Anderszewski). Presentatör Lotta Emmanuelsson. Musikhuset 30.10.
Jukka Tiensuus reserverade hållning till att verbalisera sin konst är vid det här laget så väldokumenterad och flitigt upprepad att musiklivet håller på att gå på rundgång. För konstforskare, journalister, kritiker och andra ordbrukare kan det vara frestande att hänga upp sig på denna för finländska förhållanden rätt unika hållning. Nya generationer växer också in i traditionen genom att upprepa vad de hört hittills. Att komma förbi denna krok verkar ändå lika svårt som att få in åran i klykan. När det väl är dags att börja ro, brukar tiden redan vara slut. (Case: Tarmo Peltokoskis och Lotta Emmanuelssons samtal i början av konserten.)
I något skede borde vi ändå komma vidare. Bara för att tonsättaren har gått in för att i minimal utsträckning ”omsätta” sin konst i ord, behöver ju inte resten av världen känna sig fjättrad – vi borde rimligtvis vara friare!
För det finns mycket att säga om Tiensuus egenartade konst genom ett verk som nemo. Verktiteln kan uppfattas som en anspelning på det anonyma (genom latinets ord för ingen) eller en undervattensfärd (med kapten Nemo). Verket uppkom vid Ircam i Paris på 1990-talet och den teknologiska användningen är tveklöst mer avancerad än i otaliga verk sedan dess.
Med mikroharmonier skapas gnistrande klanger och en illusion av ljusstrålar, som skär igenom ljudbilden innan de fördelas i salen som strålarna genom en prisma. Till det akustiska intrycket bidrar liveelektroniken som förverkligades flott i Musikhusets konsertsal (synd om radiolyssnarna!).
Intervaller som till en början låter rena (en kvint) förvandlas genom små justeringar till något annat. Ju längre processen fortsätter, desto mer gäckande och påträngande är intrycket. Den lilla ensemblen nyttjas effektivt och femton musiker utspridda över hela scenen samverkar till ett uttryck som är enhetligt snarare än fragmentariskt, stramt snarare än flummigt. I stunder då det sonora intrycket påminner mest om glasharmonika är det lätt att drömma sig in i en undervattensvärld.
Adekvata tolkningar
Om vi bortser från att konserten förverkligades med enbart män i alla centrala konstnärliga roller (är det rumsrent 2020?) fanns det mycket att glädja sig åt i utförandena.
Tarmo Peltokoski (f. 2000), dirigent i nemo, tillhör landets yngsta men ingalunda mest oerfarna dirigenter. Sitt första framträdande som dirigent framför en finländsk orkester gjorde han i Vasa för fem år sedan varefter han samlat erfarenhet framför flera orkestrar. Detta var hans debut framför RSO. I mina ögon gav Peltokoski ett sympatiskt intryck och tolkningen av nemo föreföll adekvat.
Polacken Piotr Anderszewski ledde för sin del orkestern från pianot i Beethovens första pianokonsert. Anderszewski är lätt att gilla och framstår som en rak och rättfram musiker som inte tar till onödiga trix. Sprittande var det avslutande rondot, som gjordes i frejdig tuta-och-kör-anda med en närmast självspelande orkester.