Om behovet av gemensam försvarsvilja och ödesgemenskap

I Sverige kommer Finland ofta upp när försvarsvilja ska beskrivas. Vinterkriget och fortsättningskriget räddade självständigheten. Värnplikten och beredskapslagren bevarades medan Sverige trodde på evig fred.

Det är inte så konstigt att det blev mycket tal om Finland när den högre kursen för samhällets krisberedskap vid Försvarshögskolan i Stockholm, hade projektredovisningar på ett seminarium förra månaden på just temat försvarsvilja. Men där en tittar närmast beundrande och fascinerat så är det inte säkert att blicken tillbaka är lika tindrande. Det vittnade en av deltagarna, uppvuxen i Imatra, om. Där vid gränsen till Ryssland hade han sedan barnsben i bastun fått höra att Sverige svek i vinterkriget. Nu var han själv tjänsteman i det svikande Sverige. En aha-upplevelse för en del i salen. Många rikssvenskar känner inte till vilken uppförsbacke det finns i det purfinska bastusnacket. Att Sverige skickade en tredjedel av flygvapnet, samlade in enorma pengabelopp och tömde vapenförråd för Finland har inget utrymme när känslan av upplevda svek lever kvar i generationer.

På samma varnande tema skrev Estlands förra försvarsminister Hain Rebas om Sveriges relation till Finland på bloggen Säkerhetsrådet. Rikssvenskarna är generellt dåliga på historia, och ännu sämre på svensk-finländsk historia, vilket Rebas påpekar leder till att ”man på den svenska sidan för länge sedan förträngt ett antal obehagligheter i samband med just Finland”.

Kunskapen om Finland försvagas just nu också hos den yngre generationen i Sverige. En Novusundersökning om den svenska Finlandsbilden i coronatider, beställd av Finsksvenska handelskammaren, Finlandsinstitutet och Kulturfonden för Sverige och Finland, visar att 54 procent av 18–29-åringarna aldrig har besökt Finland. För befolkningen som helhet är siffran 29 procent.

På frågan om man kunde tänka sig att turista i Finland när pandemin är slut svarade 56 procent ja, det kan tyckas vara högt, men är ändå betydligt lägre än för Danmark, Norge och svarsalternativet ”övriga Europa”.

Bristande svensk kunskap och odlande av finländska myter om hopplösa svenskar riskerar att skapa friktion i den folkliga förankringen av försvarssamarbetet, för att inte tala om vad främmande makts informationsoperationer kan åstadkomma. I en strategisk kontext blir då kunskapen och känslan av samhörighet, ja rent av ödesgemenskapen, allt viktigare. Rebas föreslår bland annat en nyöversättning till svenska av Aleksis Kivis Sju bröder och att Fänrik Ståls sägner ska dyka upp i svensk skola igen.

Men ska den yngre befolkningen nås behövs en Netflixserie om Sverige och Finland under och efter andra världskriget och varför inte en svensk-finsk motsvarighet till norska TV2:s Okkupert?

Även lagstiftarna behöver förstå varandra bättre, Sveriges och Finlands riksdagar skulle kunna skriva historia ihop genom att tillsammans öva samarbete under krig.

Det är bara genom att mötas och få en gemensam berättelse som känslan av samhörighet kan byggas så stark att bastusanningar och okunskap inte kommer i vägen för en gemensam försvarsvilja, en ödesgemenskap.