Kvalitet eller kvantitet, det är frågan

Frågan om kvalitet eller kvantitet delar simkretsarna i Finland. Är simning en uthållighetsgren som kräver 10–20 km grundträning varje dag, eller är det smartare att mer specifikt träna snabbhet och prestationsförmåga? En profil som Antti Kasvio, OS-medaljör i frisim, kan luta sig tillbaka mot sina egna meriter då han bestämt hävdar att simning är en uthållighetsgren.

– Det finns inga sprinter i simning. Den kortaste OS-sträckan, 50 meter frisim, tar mer än 20 sekunder. Det är via uthållighet som du bygger simmare, sade Kari Ormo i en intervju med HBL för åtta år sedan.

Kari Ormo var chefstränare för Simförbundet under det gyllene 1990-talet, då Antti Kasvio och Jani Sievinen skördade framgångar. I intervjun år 2012 nämnde Ormo frisimmaren Ari-Pekka Liukkonen som en begåvning som aldrig kommer att bli bäst i världen på grund av att han inte tränar uthållighet.

Två år efter intervjun var Liukkonen dock tredje bäst i världen då han vann VM-brons i 50 m frisim – på lång bana. Liukkonen var road över Ormos kommentarer.

– Enligt det traditionella synsättet måste du träna uthållighet för att orka träna mer nästa år. Men det är inte den som tränar mest eller hårdast som vinner medaljerna, utan den som är snabbast i tävlingarna, sade Liukkonen i en intervju med HBL år 2015.

I dag är det allt färre tränare som följer 1990-talets träningsfilosofi. Så här beskrev Liukkonens tränare Marko Malvela sin filosofi för HBL:

– Det är en utbredd uppfattning att simning är en uthållighetsidrott. Men som jag ser det är simning en tävlingsidrott. Därför måste du träna mycket med den fart som du tänker tävla i, säger Malvela.

Till saken hör att simning är en idrottsgren där utvecklingen går framåt hela tiden. Tekniken, träningsmetoderna, och själva uppfattningen om simningens fysiologiska krav förändras.

Det är värt att notera att Sievinens långlivade världsrekord i 200 m medley, 1.58,16, faktiskt hade räckt till sjunde plats ännu i OS i Rio de Janeiro 2016. Den tid som Antti Kasvio vann VM-guld med år 1994, 1.47,32, hade inte räckt till final i 200 m frisim i Rio.

De fysiologiska kraven beror förstås på vilken sträcka det gäller, under 50 frisim hinner simmarna inte ens ta ett andetag, men 800 m och 1 500 m frisim (av någon anledning är kvinnornas längsta mästerskapssträcka i bassäng fortfarande 800 m) kräver förstås mera uthållighet, för att inte tala om maratonsträckorna 5 km och 25 km i öppet vatten. Men exempelvis 200 m varar bara ett par tre minuter för en elitsimmare, beroende på simsätt och bassänglängd.

Det finns moderna studier som visar att träningsvolymen i sig har mindre betydelse än träningens kvalitet i simning. Det viktigaste är att träna tillräckligt mycket i tävlingsfart. Den gamla träningsfilosofin grundar sig antagligen mer på tradition än fysiologi. Vilket inte utesluter att den kan fungera för någon.

Samtidigt behöver simmare mycket tid i vattnet för teknikens skull. För att finna rätt känsla för vattnet. Men rent fysiologiskt sett är det bästa sättet att förbättra sin teknik att simma övningar i tävlingsfart eller ännu snabbare.

Den här kvalitet mot kvantitet– diskussionen ger förstås en liten känsla av deja vu för alla som följt friidrott, skidåkning eller vilken som helst annan idrott där Finland klarade sig bra för årtionden sedan. Svårt att tro att lösningen är så enkel att finländarna i snitt tränar för lite. Det handlar inte om vem som tränar mest, eller lever mest asketiskt, utan om vem som tränar smartast.

”Jani Sievinens och Antti Kasvios träningsfilosofi är inte längre kurant i dagens läge.”

MARCUS LINDQVIST

reporter