Skattelistorna säger litet om dirigenternas inkomster
383 576,96 euro. Så mycket tjänade dirigenten Santtu-Matias Rouvali i fjol. Rouvali, 35 år på torsdag, är chefsdirigent för Tammerforsfilharmonikerna och Göteborgs Symfoniker och kommer att efterträda Esa-Pekka Salonen vid Philharmonia i London 2021.
Rouvali var också den bästa skattebetalaren bland dirigenterna vars inkomster och skatter publicerades på tisdagen: han betalade i fjol 135 000 euro eller 35 procent i skatt.
Jämför med John Storgårds, 57, konstnärlig ledare för Lapplands kammarorkester, första gästdirigent för BBC Philharmonic och National Arts Centre Orchestra i Ottawa. Inkomster: 290 000 euro. Skatter och avgifter sammanlagt: knappt 34 000 euro (12 procent).
Eller Hannu Lintu, 53, chefsdirigent för RSO, blivande chefsdirigent vid Nationaloperan. Med 36 framträdanden var han den oftast anlitade dirigenten i Finland i fjol. Med 163 000 euro i förvärvsinkomster och cirka 8 500 euro i kapitalinkomster betalade han drygt 29 000 euro i skatt. Skattesats: 17 procent.
Jämför ytterligare med Jaakko Kuusisto, violinist, tonsättare och chefsdirigent för Kuopio stadsorkester, som betalade över 46 procent i skatt av sina totala inkomster på 233 000 euro. Liknande betalningsvilja uppvisar brodern Pekka Kuusisto, violinist och dirigent med en totalinkomst på drygt 206 000 euro, varav knappt 96 000 euro (47 procent) debiterades i skatt. (Utöver sina förvärvsinkomster driver bröderna firman Tactus som i fjol omsatte 600 000 euro men gjorde förlust.)
Klaus Mäkelä, konstnärlig partner vid Tapiola Sinfonietta, första gästdirigent för Sveriges radios symfoniorkester, chefsdirigent för Oslofilharmonikerna (sedan i höst) och blivande chefsdirigent för Parisfilharmonikerna, har trots sin ringa ålder på 24 år klättrat högt upp på inkomstlistan med över 220 000 euro i förvärvsinkomster.
För musiker kan i synnerhet dyra instrumentanskaffningar bidra till större avdrag och därigenom en lägre skattesats. Men i vissa fall förefaller skatteplaneringen målmedveten för att inte säga aggressiv.
Den är inte nödvändigtvis märkvärdigare än den som skönjs i samhället i övrigt, men likafullt orättvis mot alla dem som drar sitt strå till stacken. Den är också i vissa fall iögonfallande med tanke på pengarnas ursprung: eftersom nästan alla dirigentuppdrag i Finland finansieras till största delen med skattemedel är det här ett skattemedlens kretslopp.
Samtidigt är det värt att notera att källorna till de största inkomsterna inte finns i Finland. Det är inte genom ett tiotal konserter i Lappland som Storgårds förtjänar 290 000 euro. Det är inte för tretton konserter i Tammerfors som Rouvalis inkomster överstiger 300 000 euro.
”Branschen har hittills också uppvisat en ovilja att tala öppet om inkomsterna, trots att dirigenterna innehar synliga positioner vid offentliga inrättningar.”
WILHELM KVIST musikredaktör
Dirigentbranschen är kraftigt könssegregerad, som HBL har kunnat visa. Flera än nio av tio konserter dirigeras av män.
Av inkomstlistorna går det ändå inte att dra några långtgående slutsatser om inkomstfördelningen enligt kön.
För det första domineras skaran helt av män (med undantag för Susanna Mälkki). För det andra är uppgifterna om de i Finland anlitade dirigenternas inkomster högst bristfällig.
På listan över dirigenter som i fjol dirigerade minst tio konserter i Finland finns 28 namn, men endast fem av dessa landade bland höginkomsttagarna som tjänade över 150 000 euro i fjol.
Förklaringarna är många. En del är utländska medborgare som bor utomlands och inte skattar i Finland (Nick Davies, Patrick Fournillier, Olari Elts, Johannes Gustavsson m.fl.). En del är finländska medborgare skrivna utomlands (Susanna Mälkki, Esa-Pekka Salonen m.fl.).
En del styr huvudsakligen inkomsterna till sina firmor. En del må ha varit synligt framme i Finland, medan deras karriärer de facto ännu är i sina lindor. En del förtjänade helt enkelt inte mer än en medelinkomsttagare.
Ett eget skrå utgör personerna som valt att dölja sina namn. Eller de som trivs bäst i Schweiz, Tallinn eller businessklass, vilket inte hindrar att de kan ta sig ton som värdeledare.
Livet i orkestern är hierarkiskt och en dirigents årsinkomst kan vara till och med tiofaldig jämfört med den frilansande slagverkarens som kommer in för en vecka.
Branschen har hittills också uppvisat en ovilja att tala öppet om inkomsterna, trots att dirigenterna innehar synliga positioner vid offentliga inrättningar.
När journalisten Sonja Saarikoski vid Image nyligen med hänvisning till offentlighetslagen bad om uppgifter om dirigenternas gage vid HSO och Tapiola sinfonietta under de senaste tio åren vägrade städerna lämna ut uppgifterna. Saarikoski har överklagat till förvaltningsdomstolen.
Skattebetalarna har helt enkelt rätt att veta vart deras pengar går. Vi behöver större transparens, inte mindre.