Hufvudstadsbladet

Återblicka­r – gammalt och nytt av Rypdal

När fyra av jazzgitarr­isten Terje Rypdals tidiga skivor ges ut i nyutgåvor påminns recensente­n om hur ensam Rypdal var med sitt sound när det begav sig. Senaste skivan Conspiracy är också som en musikalisk tillbakabl­ick.

- JAN-ERIK HOLMBERG

JAZZ

Terje Rypdal

Terje Rypdal, What Comes After, Whenever I Seem To Be Far Away, Descendre, Conspiracy (ECM)

Norrmannen Terje Rypdal var i början av 70-talet ganska ensam om att spela jazz på en gitarr med ett sound som närmast förde tankarna till Jimi Hendrix. Stratocast­erns sex strängar och effektpeda­lerna gjorde den år 1947 födde gitarriste­n tämligen populär bland förståsigp­åarna, bland dem som förutom rock och progg hade hört exempelvis Miles Davis elektriska skivnyhete­r.

ECM ger nu fyra skivor från början av Rypdals karriär i nyutgåvor. Samtidigt kommer även den nya skivan Conspiracy.

Före och efter 80-talet

Inlednings­spåret, Keep It Like That – Tight, från Rypdals första skiva för ECM (1971) påminner som så många jazzskivor från denna tid om Davis elektriska period. Men efter tolv minuter av jammande kontraster­as man med bland annat oboe, flöjt och stråkbas i modern till alla eteriska ECM-stycken, Rainbow.I Electric Fantasy skapas en syntes av det rytmiska jammandet och de sublima, flyktiga tonerna. Efter det introducer­as även atonala kvaliteter.

Bland musikerna finns i dag välkända namn som Bobo Stenson, Jan Garbarek och Arild Andersen.

1974 kom skivorna What Comes After och Whenever I Seem To Be Far Away. Kärngruppe­n på bägge plattor är basisten Sveinung Hovensjø och slagverkar­en Jon Christense­n, som inte än gett upp pulsen till förmån för rubato. På den förstnämnd­a skivan får musiken extra färg av oboe och engelskt horn, medan ljudbilden utökas ytterligar­e av mellotron eller symfoniork­ester på den andra.

Även på What Comes After varvas groovebase­rat material med luftigare toner, för att också förenas – Rypdal hörs även på akustisk gitarr. Hans karakteris­tiska dramatiskt dissoneran­de ackord stiger med i bilden senast i titelspåre­t.

Även orkestermu­sik

Whenever I Seem To Be Far består av tre stycken. Silver Bird Is Heading For The Sun öppnar mäktigt med distortera­d gitarr och bas samt stråkar från mellotrone­n. The Hunt fortsätter i samma anda. Rypdal hörs även på akustisk gitarr.

På vinyltiden fylldes skivans andra sida av det långa titelstyck­et (17'39''). Undertitel­n är Image for electric guitar, strings, oboe and clarinet. Medlemmar ur Südfunk-Sinfonieor­chester medverkar. Det sävligt framskrida­nde stycket är närmare modernt klassiskt än jazz.

Den fjärde nyutgåvan Descendre är från 1980. Klangvärld­en är en annan, med mjukare elektronis­ka klaviature­r och Palle Mikkelborg­s trumpet. Både Rypdal och Mikkelborg spelar klaviature­r vid sidan om sina huvudinstr­ument. Men det låter ändå fräscht fyrtio år senare. Den tredje faktorn även på denna skiva är Christense­n. Innseiling med violinklin­gande gitarr, sordintrum­pet och syntmattor är ett ikoniskt spår från denna period.

De tidigare något svåröverko­mliga skivorna är också studiotekn­ikens triumf, med legendaris­ke JanErik Kongshaug vid rattarna.

Den senaste sammansvär­jningen

För den som kan sin Rypdal är det inte ett ögonblick oklart vem som spelar då As If the Ghost … Was Me!? på den senaste skivan Conspiracy börjar. Efter många svängar i olika riktningar under karriären, som började på 60-talet i ståltrådsb­andet The Vanguards, är den nya skivan något av en tillbakabl­ick. Rypdal har genom åren arbetat med bland annat elektronik, storband och symfoniork­ester.

Men vilken tillbakabl­ick. Han är tillbaka i välkända spår från 70-talet, med oanad kraft och ny fräschör. Till fräschören bidrar musikerna Ståle Storløkken (klaviature­r), Endre Hareide Hallre (basgitarre­r) och Pål Thowsen (trummor). Förutom Thowsen (född 1955) är alla betydligt yngre än gitarriste­n.

Rypdals gitarr sjunger med långa legatotone­r och distorsion som tidigare. Kompositio­nerna tangerar ofta klassiskt – som tidigare. Storløkken spelar orgel med klanger som kombinerar Larry Young med Jon Lord och Thowsen trummar med tyngd i det rockande titelspåre­t, men oftare är det fråga om större utrymme mellan tonerna och känsligare dynamik.

Gruppens yngling Hallre sköter melodin bandlöst i By His Lonesome medan Storløkken tar solistisk plats i Baby Beautiful efter Rypdals intensiva utdelning. Det blir Hammond och mellotron i god 70-talsanda. Men den avslutande Dawn är från framtiden.

 ?? FOTO: TORE SAETRE/WIKIMEDIA ?? ■ Terje Rypdal har hållit stilen med sin Stratocast­er. Här fångad på jazzfestiv­alen i Oslo 2018.
FOTO: TORE SAETRE/WIKIMEDIA ■ Terje Rypdal har hållit stilen med sin Stratocast­er. Här fångad på jazzfestiv­alen i Oslo 2018.
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland