Intim men enformig debut av Finlands nya stora artist
Under det gångna året har Rita Behm, under artistnamnet BEHM, med bara tre singlar stigit fram som en av landets mest lyssnade artister. Det är lätt att känna igen sig i låtarna, men debutalbumet som helhet är alltför ensidigt.
POP
BEHM
Draaman kaari viehättää (Warner Music Finland)
Förväntningarna på BEHM:s debutskiva var höga. Jättehitten Hei rakas hör till årets populäraste låtar med sina 15 miljoner lyssningar på Spotify. Tillsammans med de två andra singlarna (Frida och Tivoli) hade skivan redan innan den kom ut, strömmats så flitigt att den förtjänade en trefaldig platina. Succén lät inte vänta på sig. Under den första veckan steg debutskivan, titulerad Draaman kaari viehättää, till etta på albumlistorna. Tre till pandemikapacitet slutsålda releasekonserter på Tavastia står som ytterligare bevis på att BEHM i år erövrat de finska lyssnarnas hjärtan.
Relaterbart och försonligt
Draaman kaari viehättää är ett försiktigt och introvert popalbum. BEHM:s mål är helt klart inte att vara intressant eller inspirerande, utan snarare bekant och relaterbar. Vilket hon också är.
Med sin lätt personliga röst sjunger hon om förhållanden och osäkerhet – det bräckliga i att vara människa. Man känner igen sig, man känner sympati.
Produktionsmässigt påminner låtarna om allt från julskivsballader (Päästä varpaisiin, Lupaan) till ”vit R'n'B-pop” från tidigt 00-tal (Unia) till något slags Gotye-Somebody-thatI-used-to-know-inspirerad akustisk pop (Minä vai maailma). Man har dock inte tagit ut svängarna helt, utan håller sig i arrangemangen till trygga traditionella bandinstrument och förutsägbara sångstrukturer.
Vissa låtar har kryddats med moderna manipulerade ljud och samplingar för att påminna lyssnaren om att detta ändå är musik från år 2020. Den dramaturgiska kurvan är väldigt lika i samtliga låtar, det går från litet och intimt till storslaget.
Till skillnad från annan modern populärmusik, som i sin intensitet och framfusighet ibland kan vara rätt så irriterande och överstimulerande, känns BEHM som en väldigt lugn och försonlig artist. Hon försöker inte kränga på lyssnaren något. Inte sälja något. Hon erbjuder inga ”supercatchiga hooks”, inga hashtagvänliga refränger, inga potentiella Tik Tok-danser. Hon försöker inte heller säga något om samtiden, allra minst påverka eller förändra den. Detta är snarare ”status quo”musik som varken skaver eller sticker ut. Man fortsätter lyssna dels för att man känner igen sig, dels för att det är tillräckligt tråkigt för att man inte ska behöva stänga av.
Enhetligt men ensidigt
Draaman kaari viehättää är i hög grad Rita Behms eget projekt. Hon skriver låtarna och låttexterna själv och är även aktiv i produktionsprocessen. Detta märks, albumet är en helgjuten helhet med ett tydligt artistiskt uttryck. Det finns en jämn kvalitet här, tyvärr dock lite väl jämn. Man förstår varför nio av albumets tio låtar i ett skede låg på Spotifys top 10-lista: Finland älskar samtliga av BEHM:s tio låtar – eftersom de alla är väldigt likadana.
Draaman kaari viehättää är den sortens ofarlig och generisk pop som i sin opersonlighet antingen berör väldigt få, eller väldigt många. Av allt att döma har BEHM hamnat på rätt sida om denna gräns.