Svett och tårar i Springsteens hemmastudio
Bruce Springsteen har spelat in sitt nya album på några få dagar, och hans E Street Band bjuder in oss till en gammaldags, varm rockvärld.
ROCK Bruce Springsteen & E Street Band Letter to You (Sony)
Det är trist att vara 71 och förlora åtminstone ett helt turnéår på grund av coronan. Den reflektionen har Bruce Springsteen gjort, men som så många andra då tagit till plan B och spelat in ny musik. Ett flitigt låtskrivande och några dagar i en studio har kanske inte kunnat ersätta livespelningarnas återkommande adrenalinkickar, men det tjugonde studioalbumet Letter to You kommer i varje fall att leva också då coronan mynnat ut.
Och så är hans E Street Band med på skiva för första gången sedan 2012.
Mycket av det bossen gjort under senare år har färgats av vemod, och man kan nu till och med ana en vidare nostalgisk sorg över att den traditionella rockmusik han alltid älskat börjat förlora terräng mot andra populärmusikaliska genrer. Helt konkret dör dessutom de gamla legenderna en efter en, och han har själv tvingats se en mängd tidigare bandkamrater försvinna – för nio år sedan också nära vännen Clarence Clemons, som hade följt honom genom decennierna.
Numera är han den enda kvarlevande från sin första grupp, The Castiles, och saknaden efter de gamla vännerna – och kanske den gamla rockatmosfären – uttrycks i låten Last Man Standing. Dessutom har han uppdaterat tre gamla men outgivna sånger. If I Was The Priest med sin gospelsväng och Song for Orphans med sin snygga ”dylanska” melodi växer rentav till två höjdpunkter, då han under skivans slutskede lägger i en högre växel.
Live i hemmastudion
Det är ett fint och känslosamt album, men också lite ojämnt, och kanske måste man för att helt oreserverat kunna uppskatta det försöka glömma att han gjort ännu betydligt låtstarkare skivor för 30–40 år sedan.
Men idén att spela in allt material på bara några få dagar i hans hemmastudio är entydigt lyckad. På så sätt har E Street Band allra bäst kommit till sin rätt, och skivan har i många stunder något av den svettiga explosivitet som på scen alltid varit bossens signum.
Han och bandet bjuder upp till en gammaldags, varm rockvärld, med gitarrer, piano och orgel, bas, trummor och saxofon. Så blir skivan en hyllning till 50- och 60-talens klassiska rock, och vill man botanisera bland rötter och söka influenser erbjuds en spännande upptäcktsresa.
Och visst är det något speciellt med att lyssna på en artist som både symboliserar och i sin musik sammanfattar, skapar ett koncentrat av en hel era.