Idrott borde alltid vara schysst

Naiv infallsvinkel, kan man tycka, med tanke på att vi människor är något av lömska predatorer som utan betänkligheter ger oss på bytesdjur för att döda – och med vett och vilja också anfaller artfränder om de står i vägen.

Inte särdeles schysst av ett släkte som beståtts med både moral och samvete. Fast vi exempelvis intalar oss att det är okej att avliva och glufsa i oss andra djur – bara vi gör det med respekt (för vad då, frågar en del). Och inte är vi så respektfulla annars heller. Handen på hjärtat: Hur ofta, bara så där i vardagen, söker inte du och jag efter lite lagom egen vinning på bekostnad av partnerns, kollegans eller grannens intressen? Eller tanklöst läxar upp någon bara för att vi råkat vakna på fel sida?

I ishockey och typ boxning och MMA florerar snacket om respekt. Som inte blir till mer än tomma och kallhamrade ord då man betänker att livet faktiskt står på spel när det smäller till – om inte på momangen så i längden. För vad hjälper det att slå någon på käften med ena handen och sedan klappa med andra då antagonisten redan ligger knockad och nödtorftigt kippar efter andan? Alltmedan gaphalsar till åskådare aningslöst, alternativt kallsinnigt, hejar på och kostymnissarna (expertkommentatorerna) levererar oneliners och ”analyser”.

Dubbelmoral, säger jag. Eller genomskinligt rättfärdigande av något motbjudande som snarast bara finns till för att tillfredsställa de primitivaste av våra lustar. Eller som norske hotellmagnaten Petter Stordalen uttryckt det i ett annat sammanhang: Bättre med dubbelmoral än ingen moral alls.

Inte ger jag mycket för en sådan hederskodex. Hur mycket man än må ”älska” råa fajter.

Vore något annat om normen vägledde oss att principiellt aldrig gå in för att skada någon. För så borde det vara, i både sport och livet i övrigt. Fast då blir det ju att förlika oss med att en drös av sportgrenar faller bort på raken. Liksom att svälja – inte lätt för alla – att det är fullt okej, inte naivt idealistiskt, att sträva efter den bästa av världar.

Men är det inte det vi gör när samhällets norm ändå är ”icke våld”? Och då borde man fatta att inte hålla sig med dubbla budskap – ett för gatan och ett annat för arenorna. För våld ska väl inte vara valbart på basen av tid och rum? Nu är det precis det exemplet vår tids gladiatorspel visar: att våld är okej och rentav ädelt – så länge våldet stavas ”sport”.

Barockt, är ordet. Man kan undra vad kristna kretsar och biskopsstift anser om våldssporter. Att statsmakten och medierna inklusive Yle signalerar tummen upp vet vi ju.

Det vilar något perverst över skenheligheten. Vill man få bukt med fanstyg – våld, trakasserier, vad som helst – borde man vara konsekvent. Bara som exempel: Att ropa efter hockeyprofilers moral i fallet Minsk är befängt så länge inte hyfs och pli utan krigande är norm i rinken.

För att idrotten ska kunna föregå med schysst exempel som motvikt till all världens plumphet – något att sukta efter – krävs rättning i leden.

”Om det här varit något annat än vad det är – en sportkolumn – hade rubriken lytt: Människan borde alltid vara schysst, och texten hade formulerats allmängiltigare.”

STEFAN BORENIUS sportfantast sedan hedenhös