Högnäs går med språket som en hund i koppel
Rörligheten utmärker Kurt Högnäs diktning. Fotfäste i världen kräver ständiga språkliga ansträngningar. För läsaren innebär dikterna att det vanliga återfår sin särskildhet och tydlighet.
Kurt Högnäs
Någon gav vinden ton Schildts & Söderströms 2020
Nästan nittio år gammal ger Kurt Högnäs ut sin nittonde diktsamling kallad Något gav vinden ton. Man kunde tänka sig en elegisk bok präglad av distans, avsked. Men så är det knappast alls, bortsett från en ton av sammanfattning i de sista dikterna. Högnäs kan visserligen låta undslippa sig en suck över de begränsade alternativen – ”Störst / av allt lugn / är att inte / finnas. Men till / föga gagn” – men i allmänhet är han uppmärksamt intresserad av världen som han i stunden ser den. Hans värv är poetens klassiska, att begrunda sina iakttagelser och förvandla dem till ett språk så att de står fram nya och konturskarpa. Att läsa Högnäs poesi är inte alldeles enkelt: man måste skärpa sin uppmärksamhet och följa med in i en personlig språkvärld som präglas av lakonism och en viss slutenhet. Men poängen är just att lägga ett främmande raster över iakttagelser som i sig själv är ganska vanliga och därmed återge dem deras särskildhet. Bäst är att läsa ett tiotal dikter i taget så att de får sjunka in och påverka ens optik. Brådska förstör allt.
En radikal skepsis
I grunden innebär Högnäs hållning en radikal skepsis mot både världen och språket. Strävheten i hans idiom kommer sig inte minst av att hans värld präglas av ensamhet och distans. Å andra sidan skymtar en humor som luckrar upp de existentiella anspråken. Som i följande dystopiska dikt där den lätt absurda bilden av språket som en hund i koppel punkterar det som annars kunde bli överdriven högtidlighet:
Språk borde vara tabu och springan mellan läppar aldrig ha öppnats och världen borde för sin egen skull ha lämnats obebodd för om man rör sig med ord i stället för med hund går man med rysningar i koppel
De många naturdikterna i Någon gav himlen ton påminner om grafiska arbeten: distinkta, reducerade bilder vars färgskala domineras av grått, vitt och svart. Gränsen mellan inre och yttre suddas ut, landskapet blir ett mentalt tillstånd där stillhet och rörelse bryts mot varandra:
En man i båt för ett borrprov av disets kärna iland genom tunneln av gryning. Under fjädringen av cirrusmoln mot bottnarna har vid samma tidpunkt en skärva av sol slagit ner. En stenig udde riktad mot båten framför ryker fortfarande under stöten
Småningom under läsningen tas känslan av balanserat betraktande isär. Läsaren börjar misstänka att det man iakttar egentligen är ett ständigt och ofrånkomligt arbete för att över huvud taget hålla sig upprätt i den flytande världen. Människans position är allt annat än säker, grunden under våra byggen sviktar ständigt. En ångestfylld tolkning av situationen kan se ut så här:
Inte rum och inte rymd och inte någonstans att komma hem du öppnar dörr på dörr men innanför är världen främmande och skev och bottnen där du stannat för att andas saknar fäste av ord
Här ger orden inget fäste. Men hos Högnäs är ingen position slutgiltig. Att vara levande är att vara rörlig. Till glädjen i att läsa honom bidrar att han rör sig med dessa stora existentiella teman nästan i förbigående, utan att någonsin bli braskande och påträngande. Han lämnar utrymme åt läsaren, överröstar inte. I bokens sista dikt befinner vi oss igen på fastare mark, i en starkt reducerad värld men med blicken fäst vid horisonten och berget under fötterna:
Jag var en ensam kobbe som med blicken till havs belägrades av frihet