Väntan på regn är lång och sötvatten ingen självklarhet

Lika ofta som jag hoppats på sol i Finland har jag spanat efter regnmoln i Israel. Det första regnet på sex månader föll den här veckan. I Israel är vatten en knapp och dyrbar resurs för både samhället och individen.

Horisonten mörknar och molnen trängs över Medelhavet. I kväll kanske det äntligen regnar. Jag lyfter in alla kringslängda barnskor under tak för säkerhets skull, men det blir inget den här gången heller.

På tisdagen rullar ett litet åskväder över staden och för med sig ett duggregn som snabbt är förbi. Men natten till onsdag smattrar det äntligen ordentligt mot takpannorna. Senast det regnade var i början av maj, för ganska jämnt sex månader sedan. I genomsnitt regnar det 45 dagar per år i Tel Aviv.

För gräsmattan, häckarna och fruktträden spelar det ingen roll. De får sitt vatten från det programmerade sprinklersystemet och nätet av bruna vattenledningar som slingrar genom trädgården. Utan bevattning växer inget annat än tistlar och snår i den rödbruna jorden. Vår lummiga stad skulle vara en öken utan vattenspridarnas nattliga aktivitet.

Detsamma gäller för hela landet. Ändå blomstrar jordbruket och butikshyllorna är fulla av lokala frukter och grönsaker. Israel har blivit en expert på att centraliserat och med offentlig hand förvalta de knappa vattenresurserna.

Hushållen betalar mer för sitt vatten när konsumtionen överstiger ett visst tröskelvärde. I jordbruket används renat avloppsvatten, och dricksvattnet i kranarna härstammar till största delen från

Medelhavskustens enorma avsaltningsanläggningar. Droppbevattning är en israelisk uppfinning som används för att spara vatten inom jordbruket. Det finns massor av innovativa vattenteknikföretag – en av mina bekanta arbetar till exempel för ett företag som genererar vatten ur luften.

De senaste åren har varit extra torra och därför var förra vinterns rekordartade regn välkomna trots att avloppssystem och flodbäddar svämmade över. Regn för regn fylldes landets viktigaste sötvattenreservoar Kinneret (Gennesaretsjön) upp till sitt högsta vattenstånd på 27 år. Tills avsaltningsanläggningarna invigdes för 15 år sedan var sjön avgörande för dricksvattentillgången i Israel, och den är fortfarande viktig för vattenförsörjningen.

Det står värre till med vattennivån i Döda havet. Den sjunker i en takt som syns med blotta ögat. En meter varje år, och sedan 1970-talet har hälften av sjöns yta försvunnit. Den planerade lösningen är ett jordanskt-palestinskt-israeliskt samprojekt för att pumpa och avsalta vatten från Röda havet och leda det högsalta vattnet som blir över i avsaltningsprocessen till Döda havet för att stabilisera vattennivån där. Jordanien är i desperat behov av det avsaltade dricksvattnet, men projektet har länge stått och stampat på grund av diplomatiskt och byråkratiskt krångel.

Sötvattnet har ett helt annat värde i Israel än i Finland med sina tusen sjöar. Det är fascinerande att se hur en liten rännil av vatten får omgivningen att grönska till och med i öknen. På veckosluten och skolloven köar israelerna till varje liten källa, bäck och damm. Under coronapandemin har köerna varit virtuella eftersom förhandsbokning krävs till alla nationalparker, och många av de populäraste och tillgängligaste vattendragen ligger där.

När vinterregnen sedan kommer är det allt eller inget. Skyfall, åskväder och stormvindar som i värsta fall kräver människoliv. I vintras omkom människor både i störtfloder och i en översvämmad hiss i ett parkeringsgarage.

Precis som i resten av världen blir både extrem hetta och hårda stormar vanligare till följd av klimatförändringen. Antingen för lite vatten eller för mycket på en gång, men sällan lagom. Vattensektorns utmaningar kommer inte att ta slut.

Men hos palestinierna är vattenproblemen enormt mycket större, och min nästa krönika kommer att handla om dem.

UTRIKESKRÖNIKA ANNIKA WILMS

❞ Israel har blivit en expert på att centraliserat och med offentlig hand förvalta de knappa vattenresurserna.

I Finland prisar vi ofta oss själva för att vara föregångare i jämställdhet – det har rentav blivit ett av våra internationella varumärken. Finland, landet som var det andra i världen att ge kvinnor rösträtt; Finland, topprankat i internationella jämställdhetsjämförelser (Global Gender Gap index placerar Finland på tredje plats 2020). På Social- och hälsovårdsministeriets hemsida står det att Finland är en ”föregångare i jämställdhetsfrågor”.

Att Finland är mera jämlikt än många andra länder kan väl ingen bestrida, men det är ändå en sanning med modifikation. Lovord kan lätt bli skynken som döljer de glapp som ännu kvarstår i jämställdheten. Jämställdhet är inte heller bara en enkel mätbar faktor, utan har många olika dimensioner – medan Finland klarar sig bra i vissa av dem så sackar vi efter i andra. I en nordisk kontext ligger Finland efter vad gäller till exempel fördelning av arbete och omsorgsansvar inom familjen.

Det kommer knappast som en överraskning för någon att det fortfarande är kvinnor som gör mera hushållsarbete i Finland. Genomgående faller hushållssysslorna oftare på kvinnans axlar i samboende heterosexuella parförhållanden, vare sig det rör sig om att tvätta kläder, städa eller laga mat. Här verkar ändå utvecklingen gå mot att männen blir aktivare.

Men märkbart är att till och med i hushåll där det rått en relativt jämn fördelning brukar hushållsarbetet glida över mera på kvinnan i samband med att första barnet föds. I och med att man får barn aktualiseras gamla könsroller lätt igen. Kvinnan

förvandlas till hemmets skötare och mannen till försörjaren. Detta leder också till att mammor oftare är överarbetade i försöken att kombinera familj och arbete, vilket kan vara en orsak till att mammor är mera sjukskrivna överlag.

Finländska pappor tar ut minst föräldraledighet om man jämför med de andra nordiska länderna. Var fjärde pappa i Finland tar inte ut någon föräldraledighet alls utöver de öronmärkta dagarna – något som den sittande regeringen försöker rå på genom att ändra föräldraledighetssystemet. Fördelning av föräldraledigheten har långtgående effekter – de förstärker de skillnader i löneinkomster som råder mellan könen och på sikt påverkas även pensionerna där skillnaderna är ännu större.

Varför lever sådana ojämställdheter kvar? Det vore lätt att bara vifta med handen och säga könsnormer, men det säger i sig själv inte mycket. Normer tenderar att bilda komplicerade ekosystem där många faktorer inverkar – samhälle, familj, kultur, ekonomi, politik, arbetsmarknad. Många dolda attityder kan dyka upp där man minst anar det och bit för bit befästa statiska bilder av vad som är kvinnligt och manligt – eller pappigt och mammigt.

Arbetsgivarens attityder är till exempel något som har stor inverkan på föräldraledigheter. Det finns knappast så många arbetsgivare som direkt förbjuder en pappa från att ta ut ledighet, men flera kan signalera sitt missnöje på ett eller annat sätt. Kanske utan att arbetsgivaren ens själv är medveten om det. Då pappor tar ut familjeledighet anställs exempelvis mera sällan vikarier och pappans arbetsuppgifter faller då i stället på medarbetare. Kanske det klagas i kafferummet över hur svårt det blir att få saker att gå ihop, och så vidare.

Utöver att föräldraledigheter och hushållssysslor ofta är ojämlikt fördelade i familjer är en kanske ännu viktigare punkt fördelningen av omsorgsansvaret – vem ansvarar i sista hand för barnets psykiska och fysiska hälsa? Även här har mammorna traditionellt haft en större roll och ett större ansvar medan pappornas roll först på senare tid börjat uppmärksammas.

Vem kontaktar dagvården om barnet blir sjukt? Hur kommunicerar barnrådgivningen? Finns det en kontext där pappor kan reflektera över sitt föräldraskap och sin relation till sitt barn? Många små saker som i normernas ekosystem skapar en bild av vad en mamma och en pappa är.

Det har också visat sig att mamman kan ha svårt att släppa in pappan i föräldraskapet på samma villkor och på så vis förstärks den skeva fördelningen. En könsnorm som är ett gissel är samtidigt ofta en trygghet, och könsnormer kan vara alltför bekväma eller skrämmande att röra sig utanför. Pappors könsroller kan å sin sida i värsta fall göra att de blir ett slags andrahandsföräldrar som inte upplever att de har samma skyldigheter och rättigheter som mammorna – många pappor upplever även själva ett utanförskap i sin föräldraroll.

Allt detta leder också till att en del av pappors outnyttjade omsorgspotential går till spillo, som professor Jouni Välijärvi formulerade det i statsrådets publikation från 2019 i anknytning till barnstrategin. Men omsorg för någon är också mera än bara ansvar och resurs, det är ett sätt att skapa en meningsfull relation. Både pappor och mammor har samma kapacitet att knyta an till sitt barn men detta görs genom att tillbringa tid med barnet. På grund av att omsorgsarbetet traditionellt fallit mera på kvinnan påverkar det även anknytningsmönstren.

Frågan om jämställdhet inom föräldraskap är viktig inte bara ur ett rättviseperspektiv eller med tanke på meningsfulla relationer. Föräldrars delaktighet i sina barns liv påverkar barnets hälsa och hela familjens hälsa. Forskning visar att barn mår bättre både fysiskt och psykiskt i familjer där pappan är delaktig i omsorgsarbetet och där han tillbringar mera tid i hemmet.

Som axplock kunde man ta att riskerna för att barnen senare utvecklar drog- och alkoholmissbruk minskar, att barnens trivsel i skolan ökar, att barnens kognitiva utveckling gynnas och mycket mera. Vuxna och barn mår i regel bra av att kunna anknyta till många människor. Och vuxna mår bra av att anknyta till sina barn och varandra.

I familjen skapas också en bild av samhället, på samma gång som samhället skapar en bild av familjen. Ett jämställdhetsarbete börjar redan med barnuppfostran där nya idéer sedan kan sprida sig vidare i normernas ekosystem. Och barn tenderar att i högre grad ta efter vad vuxna gör än det som vuxna säger. Vilket gör frågan om verklig jämställdhet i föräldraskapet ännu viktigare.

”Många dolda attityder kan dyka upp där man minst anar det och bit för bit befästa statiska bilder av vad som är kvinnligt och manligt – eller pappigt och mammigt.” VALTER HOLMSTRÖM arbetar som projektledare för projektet Jämlikt föräldraskap vid Folkhälsan.