❞ Här finns någonting andra nordiska partier kan ta efter: fall med misstänkta sexuella trakasserier ska inte hanteras internt utan av oberoende utomstående.

Det finns saker att lära av den senkomna metoo-debatten i Danmark.

Lena Skogberg om metoo som nått Danmark tre år efter alla andra.

”Det är inte värdigt en rättsstat”.

Med de orden tackade Frank Jensen för sig när han tvingades bort som överborgmästare i Köpenhamn nyligen. Jensen är en tungviktare inom dansk socialdemokrati och den namnstarkaste person som hittills sköljts bort av den metoo-våg som nu rullar över Danmark.

Jensen anklagas för att vara en notorisk tafsare – danska medier har till och med myntat begreppet ”seriekränkare” om honom. För en kort sekund såg det ut som om han kunde sitta kvar, anklagelserna till trots, efter att Köpenhamnssocialdemokraterna gav honom förnyat förtroende en sen söndagskväll. Han hann till och med meddela pressen att han vill vara en del av metoo-förändringen. Följande dag gjorde han en tvärvändning och avgick – därtill tvingad av statsminister Mette Frederiksen, sägs det.

Debatten i Danmark är intressant på flera vis. Till exempel: Varför rullar metoo in tre år efter alla andra? Det var hösten 2017 som den amerikanska skådespelerskan Alyssa Milano startade metoorörelsen med en tweet på sin telefon.

Svaret ligger i debatten. Forskning visar att danskarna upplever att de redan åtnjuter jämställdhet. En majoritet avskyr dessutom begreppet feminism och ser det som ett uttryck för en politisk korrekthet som de inte vill vara en del av.

Det står i skarp kontrast till Sverige där den politiska ledningen deklarerat att till och med utrikespolitiken är feministisk.

I nordisk kontext kan man lugnt säga att Sverige och Danmark är varandras motsatser. Sveriges version av metoo används därför som ett varnande exempel i den danska debatten: Vi vill inte ha samma hetsjakt som i Sverige på personer som hängs ut till allmän bespottning och sedan döms i folkdomstolar styrda av medierna.

Det som pågår i Danmark är framför allt en kamp om tolkningsföreträdet. Vad är sexuella trakasserier? Var går gränsen?

För oss i Finland är det tre år gamla frågeställningar men för danskarna med en gammaldags liberal syn på sexualitet kryper debatten bokstavligen inpå skinnet. Det liberala frisinnet har inte hängt med sin tid i alla avseenden utan stelnat i formerna och blivit konservativt.

På ena planhalvan står män som Jensen som upplever att rättssäkerheten är i fara – ingen ska dömas förrän brott har bevisats. Han backas upp av de mest lyskraftiga konservativa kvinnorna i dansk politik, Inger Støjberg, (vice ordföranden för Samlingspartiets systerparti Venstre) och Pernille Vermund (som leder Nya Borgerliga).

De tycker att kvinnor måste lära sig säga ifrån vid oönskad uppvaktning, och inte komma gråtandes med tio år gamla historier. Risken med att alla ropar ”vargen kommer” är att de riktiga övergreppen går under radarn, menar de. Man ser inte skogen för alla träd.

På andra planhalvan har vi de unga kvinnor som startat upproret. De backas upp av erfarna politiker som tidigare statsministern Helle Thorning-Schmidt och sent omsider även nuvarande statsministern Mette Frederiksen.

Det tog en stund innan hon kom på banan men nu har hon gjort det med besked. Hon skriver i ett öppet brev, både som statsminister och partiledare för det största partiet, att det var orimligt att det var den unga programledaren i tv, Sofie Linde, som måste dra i gång kulturförändringen. ”Det borde ha varit jag”, tillstår Frederiksen.

Nu lägger hon i varje fall tillrätta för en ny ordning med hjälp av en oberoende och utomstående advokatfirma som socialdemokrater – såväl kränkta som anklagade – kan vända sig till.

Frederiksen konstaterar att metoo-debatten är svår, med alla sina gränsdragningar, och att saker därför måste skötas ordentligt.

Här finns någonting andra nordiska partier kan ta efter: fall med misstänkta sexuella trakasserier ska inte hanteras internt utan av oberoende utomstående.

Det garanterar den rättssäkerhet Frank Jensen och andra efterlyser. Men det säkrar också att de kvinnor som utsatts för trakasserier tas på allvar.

En ordning som löper båda vägar.

Samtidigt ska vi komma ihåg att juridiken bara är ett verktyg för att komma till rätta med det som är grundproblemet i metoo: missbruk av makt.