Taimine ger röst åt rädda djur, barn och seniorer
I sångföreställningen Skraj sammanför Teater Taimine stor och liten, både bokstavligt personer i olika åldrar med känslor, såväl övergripande rädslor som vardagliga irritationsmoment.
VISOR Skraj – en flerspråkig konsert för liten som stor
Musik: Sofia Finnilä. Text: Silva Lillrank. Regi: CG Wentzel. På scen: Silva Lillrank, Sofia Finnilä, Veera Railio. Speltid: ca 45 minuter. Generalrepetition på Teater Taimine, Hagalund, 6.11.
Det är osäkert om det är planerat eller en slump att Teater Taimines lilla sångföreställning Skraj råkar ha premiär mitt emellan Svenska dagen och Fars dag. Båda dagarna är flaggdagar och den senare en familjehögtid som inleder senhöstens fester och som dessutom kommer att firas eller inte firas på ett annat sätt i år än andra år.
Konceptet för den slipade Skraj – regisserad av C G Wentzel – är lika enkelt som genialt: att sammanföra ”gammal och ung”, det vill säga våra äldre med barnen, kring känslor och fenomen representanter från alla generationer och språkgrupper kan känna igen. Sångerna utgår från allåldersteman som rädslor och bekymmer, samvete, skogen, sömnlöshet... de sjungs förutom på svenska, på finska, ryska, engelska och arabiska. Materialet för de nyskrivna visorna är hämtat från intervjuer om rädslor folk i olika åldrar har.
Genom att ta in olika rytm, melodier, språk och instrument, och sammanföra dem med olika känslor och uttryck vidgar den trestämmiga ensemblen rummet. Den inledande sången Skraj-intro handlar om samvetet och sjungs i takt med hjärtats rytmiska, pulserande slag. Sömnlös är något de flesta både barn och äldre har erfarenhet av och sångarna beskriver oron och våndan kring klockan som obönhörligt tickar mot morgon, men de nämner också botemedel som melatonin och sängfösare med den okomplicerade självklarhet de förtjänar. Oron för Skogen görs också den så odramatiskt och framåtblickande att budskapet att livet alltid finner en väg säkert når fram – utan att den som känner oro behöver känna sig förminskad.
Mellanpratet görs lika chosefritt och rakt som visornas innehåll och utförande av Silva Lillrank. Sofia Finnilä och Veera Railio ackompanjerar och Railio har en viktig roll i sångerna som sjungs på andra språk än svenska.
Det är för övrigt en reflektion som gör sig påmind i den lilla salen – hur viktig avskildheten i rummet och tiden för förmågan att lyssna, leva med och kunna koncentrera sig är.
Avskildheten betyder inte att vi avskärmar oss från varandra, den kan tvärtom vara ett villkor för ett möte.