Låt oss arbeta för en mångsidigare radio

YLE VEGA För snart tio år sedan, i januari 2011, skrev jag en kolumn med titeln Länge leve radion!. Då som nu flammade kritiken ställvis upp mot flödesradion Vega. Kritiken och försvaret är i stort sett desamma i dag så jag kunde delvis återanvända en del av den texten när debatten än en gång sätter in en ny växel.

Den gången visade jag mera förståelse än dagens kritiker för Vegas predikament: Alla smakriktningar måste rymmas inom en kanal, bara den yngsta musiken har sin egen kanal. I dag är jag mera benägen att instämma i den växande kritiken. Vega-kanalen har allt mera fjärmat sig från public radio-konceptet. Min tolkning av begreppet är, då som nu, att en skattefinansierad radio har en viktig samhällspolitisk uppgift som förmedlare av kunskap, balanserad information och kulturella impulser.

Det är vanligt att beteckna den uppfattningen som gammalmodig elitism. Lyssnarna anses ha rätt till lättillgänglig underhållning och skall inte påtvingas alltför svårsmält material. En inte alldeles långsökt parallell: Kunde detsamma sägas om skolan? Eleverna "påtvingas" kunskap och information när många kanske helst skulle lyssna på musik i sina hörlurar eller surfa på nätet. – Public radio är på sätt och vis en fortsättning på skolans och utbildningens samhällsuppdrag.

Även om den nya Vegaledningen skulle gå kritiken till mötes genom att modifiera och bredda musikvalet, minska pratet och införa ett politikprogram i veckan, blir det svårt att få ekvationen gå ihop. Det är befogat att som Trygve Söderling (HBL 22.9) kräva mera kultur och att som Torbjörn Kevin (HBL 25.10) mera politik, men det gäller att också titta på själva produktionsprocessen.

För mycket länge sen var jag freelancer på Yle. Då gjordes så kallade. featureprogram (program med autentiska inslag) av utomstående, ofta experter, medan de anställdas uppgift var att spåra upp dem och stöda dem i redigeringsarbetet. I dag måste redaktörerna agera sakkunniga på högst varierande områden. Även när de gör det bra blir det i längden slitsamt både för dem och för lyssnarna.

Jag vill därför komplettera önskan om goda kulturella och politiska (samt utrikespolitiska) program med en förhoppning om flera genomarbetade, rubricerade program på livets alla områden. Jag kan höra invändningen att det kostar med utomstående, men också anställda kostar. I dag har Vega goda nyhetsjournalister, inklusive de fåtaliga korrespondenterna, men i längden kan de inte kompensera andra brister.

De radioansvariga kan naturligtvis prestera kalkyler om att endast den nuvarande produktionsmodellen ryms inom snäva budgetramar. Dem kan inte en utomstående känna till, lika lite som vi har insyn i de lyssnaropinioner som man motiverar sina musikval med. Några rådgivande lyssnarpaneler finns väl heller inte. – Jag inser nog betydelsen av program där lyssnarna får önska sin musik och komma till tals, sådant hör till en allsidig och folkkär programprofil.

Men för tio år sen föreslog jag en lösning på dilemmat med den trånga kanalen, en liknande lösning med differentierade kanaler som Yle generöst erbjuder finska lyssnare. Eftersom vi knappast får en tredje finlandssvensk kanal föreslog jag en ny kanal som ett public private-projekt. I samarbete mellan Yle och de svenska fonderna skulle en sådan byggas upp. Man kunde börja med några dagar i veckan och några timmar på bästa sändningstid. Tekniken borde inte vara ett hinder och innehållet vågade jag ha åsikter om (28.1.2011).

Då föreställde jag mig en kanal med inslag av köpta program från P1 i Sverige, lite klassisk musik varje dag, generationsmusik för olika lyssnargrupper och just featureprogram. Repriser av vissa populära program från dagens Vega-kanal kunde vara bra så att lyssnarna inte skulle behöva byta kanal alltför ofta. Det finns ju ett antal återkommande kvalitetsprogram som passar in i den profil jag då drömde om.

Jag upprepar gärna ”Länge leve radion!” och hoppas att det finns några vidsynta direktörer och finansiärer som vill eller vågar titta på en sammodell för en tredje kanal. Så värst troligt är det nog inte, men det är väl tillåtet att drömma? Betrakta förslaget som ett offensivt och optimistiskt finlandssvenskt alternativ till att de som älskar kvalitetsradio gradvis överger den nuvarande Vega-kanalen (Tim Johansson). Och om musiken behöver jag inte yttra mig utan kan hänvisa till Caterina Stenius träffsäkra analys (båda i HBL 5.11).

Ur finlandssvensk synpunkt har Vegas betydelse bara vuxit under tio år: Den är en plattform som når hela Svenskfinland, numera en av de få återstående.