Gränslös skenhelighet

Skattelistorna från fjolårets beskattning publicerades förra veckan. I år har dock en rad politiker och 20 tidningar med Helsingin Sanomat i spetsen ondgjort sig över att över 4 000 skattebetalare, däribland högt avlönade individer i nämnda medier, begärt om att inte synas på den inkomstlista skatteverket nu delar ut. Därför har de nämnda medierna beslutat hålla sina skattemaskiner stängda i en månad så att ingen – annan än mediehusen – kan söka genom listan.

Det är den Europeiska unionens personuppgiftsförordning GDPR, som möjliggjort att man i Finland kan begära om anonymitet från den av skatteverket publicerade listan. Förordningen har gällt inom hela EU från och med den 25 maj 2018 och medför ökad säkerhet vid personuppgiftsbehandling. Trots det är precis alla privatpersoners beskattningsuppgifter fortfarande publika i Finland. Men nu måste man då i värsta fall gå till skattekontoret och söka fram dem manuellt. Något till exempel Yle gjort för en del storinkomsttagare som hade hoppats på att få vara anonyma.

Det finns både bra och dåliga argument för den hyperpublika finska skatteinformationen. Ett av de bättre argumenten handlar om jämställdhet. Kvinnor och män skall naturligtvis få lika betalt för lika arbete. Den oförklarliga inkomstskillnaden, där man jämför kvinnor och män på samma bransch med samma utbildning och jobb, är kanske som en följd av de publika skatteuppgifterna endast 6,7 procent i Finland. Att kunna jämföra löner kollegor emellan är kraftfullt i löneförhandlingarna. Men för att den oförklarliga inkomstskillnaden skall bli noll, borde väl även uppgifterna för dem som förtjänar mindre än 100 000 euro om året publiceras? Jämställdheten skall väl gälla på alla inkomstnivåer?

Även forskning gynnas av publika beskattningsuppgifter. Det är värdefullt att kunna ha koll på hur jämlikheten utvecklas i samhället. Varför forskningen skulle baseras just på den lista som delas ut i medierna undgår mig dock totalt. Listan är ju för fysiska personer begränsad till de med 100 000 euro eller mer i inkomst. Denna gränsdragning är omöjlig att motivera i en oberoende akademisk uppsats. Vidare är det svårt att motivera varför privatpersoners namn skulle vara nödvändiga i akademiska sammanhang.

De klart svagaste argumenten som framförts tycks handla om att ha koll på hur stor del av inkomsten rika lyfter som kapitalinkomst, maktkluster och riktigheten i enskilda beskattningar. Som om man på basen av en siffra kan avgöra huruvida beskattningen gått rätt till. Eller ens någorlunda tillförlitligt kunna dra slutsatser om maktkluster utifrån hur mycket folk har som inkomst. Som om alla med en viss inkomstnivå skulle vara vänner sinsemellan. Sist, men inte minst lär vi nog alla välja att betala mindre skatter framför mer – ifall vi har ett val.

Helsingin Sanomats chefredaktör Kaius Niemi motiverar dock enträget publiciteten bland annat så här: ”Med hjälp av uppgifterna har man i Finland kunnat föra en faktabaserad diskussion förutom om jämställdhet i löner, till exempel om inkomstfördelning, privatiseringar, skattefusk och anställningar i privata och offentliga sektorn”. Så här långt har dock Sanoma-koncernens tidningar publicerat detaljerade artiklar exempelvis om hur mycket häcklöpare och meteorologer förtjänat i fjol, och hur mycket en expolitiker tappat i inkomst. Vad finns det för samhälleligt värde i det?

Precis som nyheterna kring den senaste lottomiljonären, säljer den finska skatteinformationen medier. Hyckleriet kring detta förefaller närmast gränslöst.

”Precis som nyheterna kring den senaste lottomiljonären, säljer den finska skatteinformationen medier.”

MARTIN PAASI

är sparekonom på bank.