USA är lika splittrat som jag
Vid nyss fyllda tjugo reste jag på utbyte till USA och bodde hos en familj i en trailer uppe i bergen i Wheeling i West Virginia. Det var första gången jag var utanför Skandinavien, och jag fann mig väl till rätta i den republikanska delstaten. Samma år h
Bönemötena jag tillsammans med min värdfamilj gick till på torsdagar och söndagar liknade de frikyrkliga samlingar jag var van med från Jakobstad. Min värdfar var en före detta militär med hemgjorda tatueringar, numera ambulerande vaktmästare vid traktens skolor, och vi gjorde långa promenader och satt nästan varje kväll vid en lägereld högst uppe på berget och pratade om livet medan eldflugorna irrade spöklikt i buskarna. Min livslånga kärlek till USA befästes den där sommaren: den storslagna naturen, de gästfria människorna, den passionerade patriotismen, maten som min värdmor rörde ihop och stekte, countrymusiken på radion.
Femton år, en universitetsutbildning, tre romaner och många resor senare, var jag tillbaka i USA på ett författarresidens och gjorde en avstickare till mellanvästern för att hälsa på min utbytesfamilj. De hade flyttat ner från berget och över floden, till en radhuslägenhet i Ohio, men annars var de sig lika, och det var ett fint återseende. På en hylla i vardagsrummet stod muminmuggarna jag gett i present i början av 2000-talet och alla skrattade när jag sa att de nu var värda flera hundra dollar. Vi åkte ut till Lake Erie och jag berättade om mitt liv, att jag levde på skrivande och radiosketcher, att min nya roman precis kommit ut på spanska och att jag förlovat mig med min pojkvän. Stämningen var munter, Brad Paisley sjöng fortfarande i radion, men det fanns något artigt över vårt sätt att prata och en känsla av teater som gick över i det besvärande trycket när man borde ha massor att säga men inget kommer för en.
Vi såg på fotografier jag aldrig sett, från vårt fjärde juli-firande i Cleveland 2003 och besöket till Rock ’n Roll Hall of Fame-museet: en svettig Kaj med barnslig uppsyn i ständig USA-keps och rödvitblåa kläder framför Ringos trumset. Vi åt middag och jag bad bordsbön för första gången på ett decennium och fick kämpa för att få ner samma makaroner med ost som min värdmor mindes att jag hade tyckt så mycket om. Som avskedspresent fick jag en USA-keps som jag givetvis bar, ända till gaten på flygplatsen.
Så vitt jag kunde avgöra var min värdfamilj sig lik, så spänningen jag kände måste härstamma från mig, som på femton år lämnat Österbotten, kyrkan och garderoben och förvandlats från konservativ republikan till sinnebilden av en urban demokrat. Någonstans handlade min stelhet säkert om skam som växt sig ohanterlig, för att jag inte klarade av att stå för den jag en gång varit, och eftersom avståndet till utgångsläget var så stort. Tomas Tranströmer skriver i boken Minnena ser mig försonligt om det vanskliga i detta: Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av mina tidigare.
Jag längtar ständigt tillbaka till USA, ohjälplig är min vurm, vem som än leder landet, och hur polariserat och splittrat det än är. Jag ser mig själv i landets motsättningar. Jag är republikan, jag är demokrat, kristdemokrat och sosse, österbottning och helsingforsare, jag var en gång en mycket gammal tjugoåring, jag är betydligt yngre nu. Avståndstagande till sånt som är sant om en själv och som man inte kunnat styra över, är en form av radikalism, nyanslös och olycklig. Det är fortfarande outhärdligt för mig att se bilder av den frälste tjugoårige Kaj i truckerkeps, men något annat val än att försöka försonas med våra många ansikten har varken jag eller USA.
GÄSTKRÖNIKAN
KAJ KORKEA-AHO Så vitt jag kunde avgöra var min värdfamilj sig lik, så spänningen jag kände måste härstamma från mig, som på femton år lämnat Österbotten, kyrkan och garderoben och förvandlats från konservativ republikan till sinnebilden av en urban demokrat.