Blaue Frau från sin bästa sida
Ett avskalat och enkelt koncept skapar en känsla av autentisk intimitet i Blaue Fraus nya verk. Föreställningen Tältet tar fram de bästa sidorna hos gruppens performancekonst.
Tältet
Koncept: Joanna Wingren och Sonja Ahlfors. Scenografi & grafisk design: Johan Isaksson, Kristina Sedlerova. Ljus: Alina Pajula. Kostym: Malin Nyqvist (återanvända från föreställningen 11). Blaue Fraus föreställning 11.11.
I två tomma affärslokaler bredvid varandra på Stora Robertsgatan har Blaue Frau inrett ett minimalistiskt vitt väntrum respektive ett rörigt, mysigt spåtält. Lustigt nog ligger platsen diagonalt mitt emot en annan lokal, som nu för tiden inhyser något slags designbutik men som för några år sedan stod tom och till hälften renoverad och utnyttjades som skådeplats för Blaue Frau-verket Object.
Förmågan att identifiera och utnyttja röriga, halvfärdiga lokaler som befinner sig i ett slags marknadssamhällets mellanläge eller limbo är en karakteristik hos Blaue Frau som tilltalar mig. Jag drar mig också till minnes verket Rädslomässa från 2018 där ett slitet gammalt mässutrymme längs med östra metrolinjen utnyttjades på ett liknande, lyckat sätt.
Sortera strumpor
Som ännu en i raden av kreativa lösningar på coronaproblematiken tar Tältet emot endast en åskådare åt gången, med flera miniföreställningar av något varierande längd under samma dag. I utbyte mot en frivillig gåva av valfritt slag får man ställa en fråga till de två oraklen Sonja Ahlfors och Joanna Wingren som är iklädda stilrena, vagt jedi-aktiga kåpor skapade av Malin Nyqvist, som är bekant från andra samarbeten med Blaue Frau. Medan Wingren och Ahlfors kanaliserar sina mentala energier bakom ett draperi kan man dricka läsk och sortera deras strumpor.
Resultatet blir ett, åtminstone i mitt fall, uppiggande och stimulerande litet samtal som också väcker aningen mer autentisk förtröstan, rentav optimism, än de flesta experimentella scenkonstverk jag sett som vågat ta sig an temat framtiden.
Positiv överraskning
Men Ahlfors och Wingren lyckas också smyga in en lite mer lurig, ifrågasättande stämning mitt i all harmoni. Med block och penna i högsta hugg låter de åskådaren på förhand bestämma hur de ska föra samtalet och vad samtalet ska handla om. Medan de avfyrar charmiga leenden växlar och kontrasterar stämningen på ett subtilt sätt mellan autentiskt varm och nyliberalt serviceekonomiskt artificiell. Köper jag i själva verket bara en tjänst också här, även om min symboliska betalning denna gång bara bestod av en enda cederträdoftande rökelsepinne?
Min största och kanske enda invändning mot Blaue Fraus renodlade, egensinniga och annars sympatiska stil har i somliga tidigare verk varit en viss spretighet – för många bra idéer har tvingats konkurrera i samma röriga helhet. Vare sig det beror på pandemikrisens restriktioner eller något annat känns Tältet i sin mer självdisciplinerade, minimalistiska utformning som en positiv överraskning. Trots verkets korta längd ges enskilda element och idéer utrymme att verka utan för många distraktioner.