Västanvinden viskar ”statskupp, inbördeskrig”
Landets ledare bestrider resultatet i ett demokratiskt val och vägrar lämna ifrån sig makten.
Om det skulle hända i något litet land i Afrika, Sydostasien eller Sydamerika, skulle de flesta västerlänningar avfärda ledaren som en despot. Man behöver inte ens vara insatt i detaljerna: att inte respektera folkviljan är ju själva essensen av icke-demokrati, det som konstituerar envälde.
Ändå är det en del som tvekar att kalla en spade för en spade i fråga om Donald Trump. Galen? Jodå. En clown? Absolut. Sexist? Populist? Lögnare? Utan vidare. Men despot? Nja, inte väl ändå ... Då jag morgonen efter det amerikanska valet skrev att jag hörde en diktator tala från Vita huset var det en del som tyckte att jag överdrev.
Kanske har det att göra med att sinnebilden av USA inte är någon obskyr bananrepublik, vars huvudstad man inte minns namnet på. Kanske beror det på att många förväntat sig att Trump skulle obstruera, och därför inte blev chockade? Kanske handlar det om att den fars Donald Trump bjuder också väcker en hel del munterhet, vilket gör att den inte framstår som lika obehaglig som till exempel Vladimir Putins kyligt orkestrerade ränker.
Men nu är det dags att sluta skratta. Nog för att det ofta varit hälsosamt att skratta åt despoter, men på just den här verkar skratt inte bita särskilt bra. Och demokratihotet kan vi naturligtvis inte skratta bort.
USA har hållit ett demokratiskt val och är fortfarande en demokrati. Men med två månader kvar till maktskiftet visar den bortvalde ledaren med all önskvärd tydlighet att han vill diktatur.
Det finns ingen anledning att tro att Trump skiljer sig från en Putin eller en Erdoğan i någon annan bemärkelse än att han saknar verktygslådan för att fängsla, förgifta och förinta politiska motståndare. Skulle tweetar kunna mörda spårlöst vore Joe Biden en död man. Det skriver jag inte för att raljera utan för att jag på fullaste allvar tror att det är så det förhåller sig.
Det är en fasansfull tanke, men ur ett vidare historiskt perspektiv är den ändå inte särskilt anmärkningsvärd. Maktkamper på liv och död har varit normen under större delen av mänsklighetens historia, medan den fredliga demokratins historia de facto är kort och under 2000-talet blivit allt vingligare. I dessa dagar viskas ord som ”inbördeskrig” och ”statskupp” i rapporteringen från USA.
Det finns ändå skäl att vara optimist. De demokratiska institutionerna i USA är inte knäckta. Valet genomfördes utan större problem trots pandemi och kraftig polarisering. Massmedierna fullgjorde sin uppgift, till och med Fox News avvisade Trumps påtryckningar. Twitter varningsflaggade hans lögner.
Men om Trump framhärdar i sin despotiska strävan sätts den demokratiska moralen på prov hos ett ganska litet antal personer: mäktiga partikamrater och medarbetare i första hand, i andra hand nyckelpersoner inom rättsväsende, militär och polis. Om de inte består provet, är katastrofen ett faktum. Det finns alltför många historiska exempel.
Hittills har bara ett fåtal prominenta republikaner gratulerat Biden till segern. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men: Tack bröderna Bush och Mitt Romney! Alltför många andra republikaner är än så länge en aspirerande diktators fega medlöpare. Liksom en oroväckande stor minoritet av det amerikanska folket.
Jo, jag tror att Donald Trump till slut kommer att lämna Vita huset. Men det krig han nu för mot demokratin sker med den brända jordens taktik och det land han lämnar efter sig är förgiftat.