Det personliga och det politiska i dag

Iväntan på att hinna läsa två nyligen utgivna biografier om Märta Tikkanen funderar jag över förhållandet mellan det personliga, det privata och det politiska i en föränderlig offentlighet.

Tikkanens Århundradets kärlekssaga (1978) och den teateraktuella Män kan inte våldtas (1975) är i allra högsta grad litteratur, men togs när de kom ut emot som något personligt: smärtsamt välkommet av en del, skamligt av andra. I dag hyllas de som just litteratur, men också som förebilder för ett skrivande som lyckas vara angeläget genom att ösa ur det privata, det personliga och det man ”inte ska tala om”.

Tikkanen ingår i en författargeneration som gjorde upp med vad som upplevdes som den föregående generationens borgerliga dekorum, gärna med det självupplevda som insats och med tydliga politiska implikationer.

Givetvis hör samhälleliga och existentiella uppgörelser litteraturen till och förekommer i olika former i alla generationer. Men just Tikkanens generation är kanske särskilt intressant i det här avseendet, eftersom den har levt igenom de stora samhälleliga omvälvningar som skapat det samhälle vi har i dag: de borgerliga kvinnornas inträde i arbetslivet, ett framväxande välfärdssamhälle, snabb urbanisering, omförhandling av sexuella normer, ett framväxande krav hos både kvinnor och män på att få leva ”sitt eget liv”.

70-talsfeminismens slagord om att det personliga är politiskt handlade just om att komma till rätta med ett samhälle vars normer och ideal inte längre motsvarade den veklighet man levde i. För feministerna handlade det om att se kopplingarna mellan de förhoppningar man hade om en mer rättvis framtid och de strukturer man bidrog till att upprätthålla i sina enskilda liv. För många kvinnor handlade det också om att ta ett steg ut i det politiska, att inse att det man vet och ser i sitt arbete eller i sitt äktenskap är politisk hårdvaluta, att det finns andra som anar detsamma och rent av kan klä det i träffande ord.

Det personliga tilltalet, upplevelsen av att människor skriver eller talar ärligt om självupplevda problem och utmaningar – i fiktiv, biografisk, essäistisk eller journalistisk form – spelade i det här sammanhanget en viktig roll i att avlägsna stigman.

Texter som rakt och utan onödig distans behandlade ämnen som det patriarkala äktenskapet, sexualitet, alkoholism, sexuella övergrepp, våld och psykisk sjukdom öppnade för omförhandlingar av gränsen mellan det strikt privata och det som kan få synas.

Att offentliga personer som Tellervo Koivisto och Neil Hardwick på 90-talet talade öppet om sina respektive depressioner var ett viktigt steg i att normalisera psykisk sjukdom: det är något som kan drabba vem som helst, inget man behöver skämmas för och något man kan få hjälp med. Att kvinnor under #metoo gick ut med egna erfarenheter av sexuella övergrepp, har förhoppningsvis lett till att färre behöver vara med om detsamma i fortsättningen. Förståelsen för olika funktionsvariationer har ökat delvis för att personer som har dem har skrivit om dem, eller låtit sig intervjuas om dem, med namn och bild.

Uppväxt på 80-talet då psykiska problem förtegs, den tafsade skulle skämmas, de som inte ”passade in” i skolan mobbades utan större ingripande från lärare eller föräldrar, och att prata om sexualitet var snuskigt, kan jag inte vara annat än tacksam mot alla dem som under de senaste 40 åren modigt, i eget namn, sagt ”jag också”.

Samtidigt har en hel del av energin gått ur devisen om att det personliga är politiskt. Personliga erfarenheter, det självupplevda har under så gott som hela mitt vuxna liv varit en närmast rutinmässig del av det offentliga samtalet såväl som litteraturen. ”Svåra ämnen” når kvällstidningarnas löpsedlar när de tagits upp i någon kändisbiografi, journalistiska artiklar om samhälleliga problem kompletteras med intervjuer med drabbade, essäister lyfts fram som modiga när de skriver om sig själva, autofiktionen med sitt komplexa och lekfulla förhållande till författarens person hyllas som autentisk. Jag är heller knappast den enda som har fått höra att jag borde skriva mer ”personligt” det vill säga, om egna, gärna privata erfarenheter, när jag har skrivit om något som har ganska lite med mig själv att göra.

Den raljerande kritik mot självupptagna krönikörer som jag tycker mig minnas från något tiotal år tillbaka har tystnat. Har skribenter blivit bättre på att hantera det personliga? Har den raljerande generationen gått i pension? Eller har vi bara vant oss vid en större dos av det personliga, på gott och ont?

Det personliga och det privata har fått en samling attribut som tycks göra det omistligt i många sammanhang: det bränner till, skapar intresse, ger kött på benen, tar ner abstrakta resonemang på en konkret nivå, är genuint, visar på konstnärligt mod, har politisk sprängkraft. Estetiska och retoriska argument samsas och blandas med samhälleliga och politiska i en salig röra.

Men vi lever i en fas där det personligt förankrade och det privata i olika typer av text och skrivande åtminstone politiskt sett allt oftare går på tomgång eller blir en konservativ kraft.

Särskilt tydligt blir det när det personliga upphör att fungera samhällskritiskt eller reflektivt, och i stället blir slentrianmässigt normerande. Det här är kanske mest uppenbart i den uttjatade men till synes outtömliga journalistiska och biografiska ”framgångssagan” där den ena eller andra personen genom svårigheter har ”hittat sig själv”. Men det sker också lätt när människors trevande privata samtal om livsstilsval, konsumtion och relationer allt mer förs i journalistiska texter och i sociala mediers halvoffentliga rum.

Att skriva och tala om det privata, det personliga, det självupplevda och det som rör vid smärtpunkter, är sätt att samla människor och erfarenheter, vilket är nödvändigt för politisk handling. Men allt detta måste användas medvetet, övervägt och ekonomiskt för att bevara sina samhällskritiska och kreativa potentialer.

”Att skriva och tala om det privata, det personliga, det självupplevda och det som rör vid smärtpunkter, är sätt att samla människor och erfarenheter, vilket är nödvändigt för politisk handling.”

NORA HÄMÄLÄINEN är forskare i filosofi.