Kanerva leder med glimten i ögat
1,83 i poängsnitt och en segerprocent på 57. Markku Kanervas väg som landslagstränare har varit oerhört framgångsrik och det vore väldigt märkligt om inte klubbarna eller landslag nere på kontinenten snart börjar rycka i honom.
Under Markku Kanervas ledning har Finland spelat 30 tävlingsmatcher, vunnit sjutton, spelat fyra oavgjorda och förlorat nio.
Alla matcher inräknade har det blivit 44 matcher med 24 segrar, sju oavgjorda och 13 förluster som facit. Ungefär samma medeltal där med andra ord.
Svenska förbundskaptenen Janne Anderssons siffror är exempelvis 53 matcher, 25 segrar, tolv oavgjorda och sexton förluster med ett poängsnitt på 1,64. Låt vara att Andersson och Sverige spelat fler matcher mot tuffare motstånd än Finland gjort.
Gränsen då det gäller segerprocent för en riktigt bra tränare anses rätt allmänt gå vid 50. Kanerva ligger en bra bit över den gränsen och har med sitt målmedvetna arbetssätt, sina minutiösa förberedelser och med hjälp av en välfungerande stab lyft det finska landslaget till aldrig tidigare skådade höjder.
Kanervas statistik kan inte ens jämföras med företrädarna Backes, Paatelainens eller Baxters. Han står i en klass för sig i den jämförelsen. Inte ens oerhört meriterade Roy Hodgson kommer upp i samma siffror som Kanerva. Hodgson hade ett på pappret aningen vassare material att jobba med under sin relativt korta tid som landslagstränare i Finland och den engelska gentlemannen gjorde Finland till ett svårslaget lag.
Samma sak som Kanerva lyckats med, men med en stor skillnad. Under Hodgsons nitiska öga var Finland tämligen benäget att spela oavgjort, under Kanerva vinner Finland ofta täta och jämna matcher och i ett system där seger ger tre poäng är det just segrar som för dig till stora slutspel.
Kanske att Finland inte så ofta bjuder på någon upplevelsefotboll men här gäller det att anpassa spelet till materialet du har till ditt förfogande. Få tränare i Europa har under de senaste åren varit bättre än Kanerva på att få ut maximal effekt ur sina spelare.
Att lira propagandafotboll är ett privilegium endast de riktigt tunga aktörerna har och inte ens de förmår alltid att göra det. Se bara på Frankrike i onsdags där Paul Pogba och Steven Nzonzi mer än en gång undrade vem i helsike riktigt Joni Kauko och Rasmus Schüller är då den finska duon drog det längre strået i närkamp efter närkamp.
Hunger slår klass är en av SvenGöran Erikssons favoritdeviser och de som följt Finland under de senaste åren kan inte ha undgått att märka hur en trygghet, ett kollektivt självförtroende och en tilltagande hunger spridit sig i landslaget. Det är alltjämt ödmjukt men inte så att Finland går in och bugar mot på en pappret sett bättre motståndare. I stället vänder man det till en utmaning, en positiv sådan.
Och just den positiva aspekten kan inte betonas nog i Kanervas ledarskap. Det är seriöst, det är minutiöst men den där lilla glimten i ögat finns hela tiden där.
Finland är två segrar från en gruppseger, till och med mindre kan räcka om Wales snubblar mot Irland, och en eventuell playoffbiljett till VM 2022.
Kanerva har kontrakt över ett eventuellt VM 2022 men efter det kanske hans ambition att igen bli klubblagstränare kan gå i uppfyllelse. Intresset för hans tjänster lär finnas även om man som en vän av finsk landslagsfotboll helst ser att han stannar kvar som landslagsbas i många år framöver.
”Få tränare i Europa har under de senaste åren varit bättre än Kanerva på att få ut maximal effekt ur sina spelare.”
JONAS VON WENDT
reporter