Den manliga läraren vände sig om och beklagade sig över att följande historia skulle vara ekivok. Situationen var absurd och sade allt om vår ställning i den manliga lärarens ögon. Han ville säkert göra rätt och ta hänsyn till oss ”känsliga” kvinnor, men
Vad tänker de kvinnliga dirigenterna om sin situation i dag? Vi frågade om karriärmöjligheter, förebilder, lärare och mottagande. Så svarade fyra dirigenter.
Ruut Kiiski i ett av svaren i HBL:s enkät med kvinnliga dirigenter
● Aliisa Neige Barrière, dirigentstuderande vid Sibelius-Akademin sedan 2019:
Min lycka har varit att jag har vuxit upp i en familj där min mamma (tonsättaren Kaija Saariaho, red. anm.) fått kämpa med samma frågor. Hon har alltid varit sig själv och därigenom visat vad jag kan bli om jag tror på mig. Jag har inte direkt sökt förebilder, eftersom jag haft den bästa möjliga hemma. Jag har beundrat olika människor med olika styrkor.
Jag har bemötts synnerligen väl av mina lärare, inte minst vår professor Sakari Oramo. Bara en gång anmärkte en gästande lärare att han var väldigt nöjd, för att han aldrig tidigare hade undervisat kvinnor. Hans uttalande var välment, men gav ändå en intrycket av att han hade bockat av en punkt på sin checklista.
Under våren fick vi distansundervisning av Simone Young, som gjorde ett stort intryck. Hennes enorma kunskap och empati i förhållande till andra unga är beundransvärd. Hon delar med sig generöst av sin kunskap och erfarenhet, vilket inte alltid är fallet. Vissa verkar snarare hålla sina knep för sig själva.
Siffrorna över andelen kvinnliga dirigenter är självfallet deprimerande, men de skrämmer mig inte. De ökar snarare min beslutsamhet och känsla av att världen behöver förändras, och att jag kan vara en del av processen.
Jag tänker ofta att det inte kan främja situationen att kvinnor stuvas in på viktiga poster för att de är kvinnor. Men när det redan finns så många inkompetenta män, kan man fråga sig om inte en del av jobben kunde göras av kvinnor, fastän de skulle vara lika inkompetenta?
Det finns ofta flera potentiella kandidater, frågan är hur de skiljs åt. Det finns många skickliga kvinnliga dirigenter, men bara en del får samma uppmärksamhet och chanser som männen.
Den här kampen borde föras av alla och inte bara av kvinnor. När jag talar om saken med mina manliga kolleger, säger de ofta att de gärna skulle hjälpa men inte vet hur. Ord och gester betyder mycket. Om de tror på jämställdhet, borde de tala om saken.
● Emilia Hoving, dirigentstuderande vid Sibelius-Akademin sedan 2016:
Personligen har jag inte känt att mitt kön skulle ha betydelse för hur jag blir mottagen, uppmuntrad eller undervisad. Jag har känt att jag behandlas likvärdigt med alla andra på klassen. Jag har inte heller känt att jag skulle ha blivit tillfrågad att dirigera en viss repertoar på grund av bakgrund eller kön.
De lärare som har undervisat i klassen har även fungerat som förebilder. De har talat om andra realiteter än musiken som hör till vårt yrke, och hur det kändes för dem när de var unga dirigenter på sin tid. I detta sammanhang har det för mig känts viktigt att vi haft lärare av båda könen.
● Johanna Almark, diplom från Sibelius-Akademin i kördirigering 1990 och orkesterdirigering 1998:
Bland studenterna på dirigentklassen upplevde jag blott och bart öppenhet och acceptans, även som höggravid eller ammande med den nyfödda under pultstolen.
Personligen kan jag konstatera att alla former av misstro mot eller dubier beträffande min kompetens utgjort en utmaning som jag sett mig tvungen att anta – och övervinna.
Utvecklingen har såtillvida varit sund att vissa fenomen inte vore tänkbara i dag. Som exempel kan nämnas tv-galan som ordnades till hockeylejonens ära vid erövrat VM-guld: då ville man ”hylla” lejonen med en all female-orkester och dito dirigent.
Jag har aldrig haft direkta förebilder, men nog som fysiskt medveten (genom pantomim- och dansstudier) kunnat känna mig inspirerad av en annan dirigents kroppsspråk. Inspirerande har också varit fenomen som El Sistema eller Leonard Bernsteins musikpedagogik, då den pedagogiska och förenande aspekten är starkt närvarande i mitt eget musikerskap.
Den största ojämställdheten i samhället överlag uppstår när man är alltför snäv i sin definiering av person, det må sen gälla att tilldela personen köns- eller annan tillhörighet.
Jag tycker mig se att man är på god väg när det gäller att till exempel bereda väg för kvinnliga tonsättare. Ett faktum är att stamrepertoaren i orkestrarna inte omdanas i en handvändning, och knappast vill man se en diskriminering åt andra hållet, att man inte kan spela Beethoven för att ... Genom att nu på bred front erbjuda publiken musik av andra tonsättare än de mest etablerade, manliga, så tror jag vi snart har nya generationer lyssnare som inte förstår annat än att vänta sig diversitet i utbudet.
I den osäkerhetens tid som vi nu lever i blir konstnärens roll igen tydligare, hens funktion alltmer betydelsefull som uttolkare, bringare av tröst och tillförsikt, skapare av ikoner, fönster till evigheten. Den jordnära visdom som kvinnan rent kroppsligen besitter undrar jag om vi i vårt västerländska synsätt nånsin lär oss uppskatta ...
För att ta ner det hela till ett alldeles krasst vardagligt plan så handlar det ju egentligen om tidsanvändning. Om jag ska föda och fostra barn och skriva eller dirigera symfonier så behöver jag ett nätverk av välvilja.
● Ruut Kiiski, utexaminerad magister i kyrkomusik och kördirigering från Sibelius-Akademin, magister i orkesterdirigering från Kungliga musikhögskolan 2015:
Just nu är min ställning på arbetsmarknaden kanske till och med bättre än vissa mäns, när kvinnor i högre grad ges chanser. Institutionerna månar om jämställdheten på ett helt annat sätt, en del omsätter också ord i handlingar. Sedan är det möjligt att de ändå väljer en man för viktiga befattningar. Klart är att en kvinnlig dirigent, efter att ha fått sin första chans, måste övertyga för att bli kallad på nytt, kanske till och med i högre grad än sin manliga kollega.
I Sverige upplevde jag aldrig någon form av diskriminering eller särbehandling under studietiden. Jag fick på riktigt bara vara dirigent – utan könsattribut – och var aldrig underlägsen. Lustiga sammanträffanden inträffade ändå: under en orkesterperiod frågade jag om någon stark karl kunde lossa på skruven till notstället. Min lärare anmärkte, att jag borde ha bett om hjälp av en stark person.
Ett fall från Finland har fastnat i minnet och säger en del om klimatet här. Jag var på en dirigentkurs med ett par kvinnor och en handfull män och kände mig likvärdig. Den manliga läraren vände sig om och beklagade
sig över att följande historia skulle vara ekivok. Situationen var absurd och sade allt om vår ställning i den manliga lärarens ögon. Han ville säkert göra rätt och ta hänsyn till oss ”känsliga” kvinnor, men markerade tydligt hurdan dirigenternas värld i Finland är. Män emellan skrattar man åt snuskiga historier. Om kvinnorna vill ge sig in i leken, får de helt enkelt tåla den.
Fallet säger inte så mycket om lärarens elakhet, som om den äldre generationens världsbild och hur konstigt det känns när yrkeskåren plötsligt diversifierats vad gäller kön, roller och auktoriteter.
Jag har märkt att jag ibland har haft problem att läsa ut dirigentbiografier. I fjol försökte jag reflektera över varför. I böckerna skildras en värld som för mig är helt främmande. Jag är inget underbarn, jag är inte man, jag har inte läst partitur som femåring, är ingen gudomlig mystisk gestalt och har inte tillbringat studietiden i bastun med mina lärare och studiekamrater, som en typisk finländsk dirigent. Jag vill inte ringakta underbarnen, men har svårt att identifiera mig med dem.
Jag hoppas att jag snart skulle få läsa en bok om en dirigent som utför sitt arbete med stor yrkesskicklighet och som stiger upp på podiet direkt från småbarnsvardagen med blöjbyten och tvätt. Sådana dirigenter måste världen vara full av, även om myten om den gudomliga gestalten är seglivad.
För tillfället är en av mina största förebilder Sanna Marin. Med sitt exempel stärker hon min uppfattning om oss kvinnor som trovärdiga, goda och okonstlade ledare. Bland mina lärare har jag alltid mest respekterat dem, som varit sakliga och rättvisa och hängett sig åt undervisningen.
Kvoter är ett instrument för att främja jämställdhet, men bara under en övergångsperiod. Det kan i början kännas orättvist om en representant för en minoritet får en studieplats eller ett jobbtillfälle även om en representant för majoriteten skulle vara mera meriterad. Det gäller ändå att betrakta saker ur ett långsiktigt perspektiv. En kvinnlig dirigent kan fungera som förebild för en flicka som bestämmer sig för att bli dirigent som 10-åring i stället för som 25-åring, som jag. Med åren jämnas balansen ut, nivån stiger och flickor och pojkar kan från tidig ålder få lika bra och uppmuntrande undervisning. Till slut behövs inga kvoter.