Kannibalismen kan avgöra vem som blir borgmästare

De gröna ligger väl till för att bli största parti i Helsingfors efter kommunalvalet. Och där kan inte bara Sannfinländarna utan framför allt Rörelse Nu med Harry Harkimo i spetsen spela en avgörande roll.

Jan Vapaavuoris sorti från borgmästarposten och lokalpolitiken i Helsingfors drar upp ridån framför de politiska konstellationerna i huvudstaden.

Med sin starka profil har Vapaavuori bidragit till bilden av ett borgerligt Helsingfors i en situation där en majoritet av helsingforsarna röstar rödgrönt.

I förra kommunalvalet vann de rödgröna partierna (De gröna, Socialdemokraterna, Vänsterförbundet och Feministpartiet) majoritet med 44 av de 85 ledamöterna i fullmäktige. Största parti blev ändå Samlingspartiet och det betydde att röstmagneten Vapaavuori valdes till borgmästare enligt principen att den posten tillhör just det största partiet.

De rödgröna partierna har haft majoritet i Helsingfors fullmäktige under hela 2000-talet. Borgerlig majoritet var det senast efter valet 1988.

Att de politiska skiljelinjerna inte är särskilt synliga i huvudstaden beror delvis på att kommunalpolitiken i Finland ofta baserar sig på konsensus. Det finns ingen uttalad kommunal opposition. Besluten fattas ofta efter förhandlingar där de största har allra mest att säga, men där målet är att alla partier kan ställa sig bakom besluten.

I just Helsingfors har vi också en situation med en fraktion inom De gröna som inte är vänster utan marknadsorienterad och liberal. Därför är den politiska skiljelinjen mellan höger och vänster inte en mur utan snarare ett staket med flera portar.

Den gröna mittenfalangen är på många sätt ett Helsingforsfenomen. Nationellt ligger de gröna väljarna oftast klart vänsterut, enligt riksdagsvalsforskningen.

Trots de grumliga skiljelinjerna i kommunalpolitiken visar den pågående valperioden att partierna i många frågor grupperar sig enligt hävdvunna mönster.

Då Vapaavuori har stött på motstånd och förlorat har de avgörande skiljelinjerna ofta gått mellan vänster och höger. Då har det blivit klart att det inte är det största partiet som bestämmer utan majoriteten i fullmäktige. Och den majoriteten har varit rödgrön.

Frågan är därför om det inte vore klokare att huvudstadens nya fullmäktige nästa sommar skulle välja borgmästare i ett entydigt majoritetsval och inte enligt överenskommelsen att största partiet ska ha borgmästarposten. Då skulle man undvika situationen där det största partiets politik inte får stöd när avgörandet kommer i fullmäktige eller nämnder.

Det är förstås också möjligt att resultatet blir detsamma oberoende av vilken princip fullmäktige följer i borgmästarvalet. De gröna har nämligen en reell chans att bli största parti i fullmäktige.

Partiet har varit störst i Helsingfors i de senaste två valen – riksdagsvalet och Europaparlamentsvalet. Det handlar visserligen om val med andra premisser än kommunalvalet, men visar ändå på förskjutningar till De grönas fördel.

Harry Harkimos Rörelse Nu kan bli partiet som gör att valet tippar över till De grönas fördel. Harkimo siktar på borgmästarposten och kommer att tävla med Samlingspartiet om samma väljare.

I riksdagsvalet knep Rörelse Nu 3,5 procent av rösterna i Helsingfors, vilket bidrog till att De gröna körde om traditionella ettan Samlingspartiet med knappa två procentenheter.

Sannfinländarna gjorde ett uselt kommunalval för fyra år sedan och kan egentligen bara förbättra sina positioner. Jussi Halla-ahos uppmärksammade borgmästarkandidatur garanterar att partiet gör bättre ifrån sig än i valet 2017.

Halla-ahos dragningskraft är också Sannfinländarnas svaghet. Ska partiet nå stora framgångar i Helsingfors behöver man ha andra starka kandidater än bara sin ordförande.

I riksdagsvalet 2019 fick Halla-aho två tredjedelar av partiets röster i huvudstaden. Halla-aho kommer troligtvis att bli röstmagnet i Helsingfors men hans attraktionskraft på den breda väljarkåren är begränsad.

Konkurrensen för Samlingspartiet från Sannfinländarna och Rörelse Nu betyder att De gröna har avgörandet i egna händer. Lyckas de i sin kampanj kan de bli störst i huvudstaden, 40 år efter att den gröna rörelsen fick sin första ledamot in i fullmäktige.

Största hindret på den vägen kan bli framgångar för Socialdemokraterna och Vänsterförbundet som äter av De grönas väljarstöd.

På så sätt blir hotet både för högern och för vänstern detsamma i Helsingfors: att man främst kannibaliserar på dem som står en närmast.

”Den gröna mittenfalangen är på många sätt ett Helsingforsfenomen.”