Pälsklingarna vi skaffar nu finns kvar också efter coronakrisen

Distansarbete och hemmasittande har lett till att allt fler skaffar en egen pälskling. Det må inte finnas något rationellt i att skaffa husdjur, men det brinner i mig när jag hör att valpar avlivas för att nyblivna ägare inte längre pallar ansvaret.

Ja, jag har skaffat en coronahund.

Men innan ni dömer ut mig fullständigt, låt mig förklara.

Jag och sambon har menat skaffa hund eller katt i flera år. Det har bara aldrig blivit av, och inte någonsin passat in i våra liv förrän coronan slog till. Ska det någonsin ske, ska det ske i höst, konstaterade vi i somras.

I slutet av juli månad börjar jag alltså ringa och mejla till hundhem. Vi vill rädda en hund. Skickar tiotals tidskrävande ansökningar om rescuehundar, men blir aldrig vald. Många rescuehundar kan inte bo i stadsmiljö eftersom de ofta är lättstressade och ibland ovana med sådan miljö. Dessutom är vår hundvana inte riktigt på den nivån, och intresset för att rädda en hund är vi inte ensamma om.

Det klarnar snart att om vi ska ha hund så måste det bli en från en ansvarstagande uppfödare.

Jag skriver långa utläggningar om oss och vårt liv, våra planer för hunden, hur vi vill göra med träning och ensamtid till flera uppfödare än jag orkar räkna. Men inget napp, någonstans, på tre månader.

Hos de uppfödare jag når är svaren desamma: Ställ er i kö, valpar är tingade flera månader framöver. Coronaåret har lett till en massiv efterfrågan på hundar, så pass att uppfödarna inte hinner med. Läget är ungefär likadant i hela Norden.

Ja, det känns rätt hopplöst.

Men så en dag får jag äntligen ett svar.

”Jag har valpar nu och har varit väldigt försiktig med kommande valpköpare. Vi får rapporter varje vecka om att valpar avlivas eftersom det var lite impulsivt att köpa valp i coronatider. En handfull 4–5 månaders valpar avlivas i veckan och som uppfödare blir man försiktig.”

Jag ringer henne, delvis i chocktillstånd. Avlivas friska valpar? Människor har ofta insett sitt misstag med att skaffa valp direkt när samhället öppnade upp lite igen under sommaren, berättar hon.

En vecka senare får vi komma på besök. Världens finaste labradorvalp studsar fram och lägger sig bredvid mig. Det är självklart från första början. Åtminstone för mig.

Den första natten, efter att vi hämtat honom, får jag inte en blund. Jag ligger bredvid honom på golvet och stryker honom försiktigt över pälsen, ser så att han andas.

Att bli valpägare är inte bara att gosa och leka, vilket många spontanköpare verkar tro.

Det är också att torka upp kiss och plocka bajs. Det är rastning ungefär tjugo gånger per dygn den första tiden. Se till att valpen sover. Grav sömnbrist för att du springer uppe om nätterna. Och så en molande oro som inte funnits i dig förr. Leker vi för mycket, kliar hans tänder, dricker han tillräckligt med vatten?

Det är förskräckligt och förtjusande på samma gång.

Givetvis inser jag det själv: det finns inget rationellt i att skaffa ett husdjur för sällskap. Det är mycket jobb, stökigt hem, en påfrestning för plånboken, och så är det framför allt egoistiskt att tro att man ska kunna erbjuda hunden ett drägligt liv för ens egen glädje.

Det krävs alltid en impuls för att göra ett så livsomvälvande beslut. Men impulsen bör åtminstone vara genomtänkt några varv.

Det är fasansfullt att folk nu skaffar husdjur, vare sig det är en kanin, en katt eller en hund eller minigris, bara för några månader i isolering.

Ska man ha ett husdjur krävs också tiden, pengarna och energin.

Och om det värsta skulle ske, att man inte har möjlighet att ta hand om djuret efter pandemin, ja då finns det många andra alternativ än det förkastliga i avlivning eller försäljning på Blocket.

Framför allt gäller det att tänka efter innan. Är det här något som passar in i ens liv om tio, kanske till och med tjugo år?

”Det krävs alltid en impuls för att göra ett så livsomvälvande beslut. Men impulsen bör åtminstone vara genomtänkt några varv.”

JENNIFER SNÅRBACKA