På tumanhand över Atlanten
I nio veckor satt Markus och Marit Renlund instängda i sin båt i en coronastängd hamn i Karibien tills de kunde segla hem över Atlanten. I Europa väntade ytterligare papperskrig för att få stiga i land. – Man kunde ju ha trott att tre veckor över Atlanten varit tillräcklig karantän, säger Markus Renlund.
För ett år sedan seglade Markus och Marit Renlund över Atlanten för att få fart på sitt företag med charterseglatser. Men i Karibiens coronastängda hamn satt de inlåsta på sin båt i nio veckor. Besättningen kunde inte heller ta sig fram – så de fick segla hem på tumanhand.
Tanken att hoppa av ekorrhjulet och satsa på segling på heltid hade länge grott hos dataingenjören Markus Renlund, speciellt under de där långa arbetsdagarna på kontoret i Munksnäs med högar av papper som väntade på att åtgärdas. Samtidigt stretade hans fru Marit Renlund på med ettåriga kontrakt på ett och samma dagis.
Till slut gjorde de slag i saken, och efter att ha kommit över en First 44.7 segelbåt i England, var beslutet fattat. Paret skulle erbjuda charterseglatser på heltid, under sommaren i den finska skärgården och vintertid i Karibien.
Startskottet blev Atlanttävlingen ARC 2019 som seglas från Kanarieöarna till Karibien i slutet av november. Markus var skeppare och Marit hade hand om markservicen samt köket. Resten skulle helt okända förmågor i besättningen sköta.
– Man behöver inte vara seglarproffs, vi vill ge alla möjligheten att delta. Men det är klart att det underlättar om man lite känner till havet. Förhållandena till sjöss kan överraska även den mest erfarna, säger Markus Renlund.
Att hitta villiga besättningsmän var inte svårt och det sex personer starka teamet ombord på båten Another Brick var redo för tävling.
– Tävlingen gick bättre än väntat. Vi kom i mål på tredje plats i vår klass, fjärde sammanlagt, och ingenting ombord gick sönder.
I mitten av december var de framme i Martinique. Hela vintern ordnade de seglatser på de karibiska vattnen. I mitten av april väntades den besättning som skulle vara med på seglatsen hem. Men en måndag i mitten av mars slog coronan till.
– Plötsligt fick vi inte ens stiga i land från båten utan att först ha fyllt i en massa blanketter och ansökningar. Det rådde totalt utegångsförbud.
– Jag trodde då att det kanske skulle gälla en vecka eller så, men aldrig i världen hade jag kunnat föreställa mig att vi sedan skulle sitta där för ankar i nio veckor, säger Marit.
Under hela den tiden fick de knappt gå i land, bara för att fylla på mat- eller bensinförråden. Tog man sin lilla jolle och rodde omkring bland de andra båtarna blev det genast stopp. Hela hamnen vid Fort-de-France övervakades av helikopter och drönare.
– Man fick simma 10 meter runt sin egen båt, inte längre.
En gång skadade Marit sin tand och tvingades söka upp tandvården.
– Dit gick jag med munskydd, men vid själva undersökningen hade jag tillstånd att avlägsna skyddet, säger hon och skrattar.
– Annars var de nog väldigt stränga med vad man fick och inte fick göra. Ett par försökte segla från Martinique mot Guadeloupe och måste då passera Dominica, men möttes genast av kustbevakningen som steg ombord med maskingevär. Man fick inte gå närmare än 12 sjömil utan att det dominikanska gardet slöt upp. Men det var ett svårt läge på holmarna, de hade ju inga inkomster, speciellt på Dominica där mycket blev bortspolat av orkanen Maria.
Vad gjorde ni i nio veckor? – Inte så mycket, ibland såg vi en människa, annars hade vi trevligt sällskap av varandra, säger paret och tittar skrattande på varandra.
– En gång gjorde vi en vända ner till Le Marin efter mera gas till spisen.
Guideböckerna för öriket av den erfarna seglaren Chris Doyle blev paret Renlunds räddning i Karibien, för att lära sig hur man ska handskas med mutor och oväntade avgifter, vem man kan lita på och var man ofta blir lurad. Men någon coronaguide fanns inte, där gällde det i stället att följa olika grupper på sociala medier för att få svar.
I början av maj kunde paret läsa att vissa hamnar i Europa börjat öppna för transit. Men några flyg till Martinique gick inte, och någon besättning var därmed inte att räkna med.
– Vi får väl segla hem på tumanhand, konstaterade Markus. Neeej, var min första reaktion, utbrister Marit.
– Det sägs att antingen blir det skilsmässa efteråt eller så blir man jättetajt. För oss var det nog det senare.
Möttes med gevär och gasmasker
Den 15 maj kastade paret loss i Martinique, med båten bunkrad för flera veckor framåt. Medan passadvindarna i december ska gynna seglarna från öst till väst, ska maj vara en bra månad för hemseglats med gynnsamt tidvatten innan orkansäsongen börjar.
– Vi sov i turer, men aldrig mer än tre timmar i sträck. Vi lagade mat och tittade på delfiner och valar och pratade med varandra. Det gick ingen nöd på oss, men vi hade motiga vindar så det tog oss tre veckor när det borde ha gått snabbare.
Väl framme vid Azorerna, i hamnen i Horta, följde rigorösa säkerhetskontroller för att ens få stiga ner på bryggan eller sätta jollen i vattnet.
– Man skulle ju ha trott att vi hade suttit i karantän där ute på havet i tre veckor. Men det var en massa papper som skulle fyllas i, och alla båtar måste öppet via VHF uppge bland annat födelsetid för både den yngsta och äldsta ombord. För att få stiga iland måste man uppvisa negativt coronatest. Vi fick inte ens komma till bryggan utan måste ligga ute för ankar, säger Markus.
Paret blev ändå väl omhändertagna av de lokala krögarna.
– Man kunde beställa mat och dryck från krogen och de gick till och med till matbutiken och handlade för vår räkning. Varje kväll levererade de allt vi hade beställt till båten. Vi fick färdiglagad middag, bensin, ja, i princip allting, säger Markus.
– Och de var skyddade från topp till tå och hade till och med gasmasker på sig ibland då de hälsade på, skrattar Marit Renlund.
Därefter höll stormvindarna dem sysselsatta vid Biscaya där de tvingades ta över rodret och manuellt styra i väntan på att stormen skulle avta. Till slut, den 25 juni, fick de för första gången på sex veckor fast mark under fötterna, i Cherbourg mitt i Engelska kanalen.
– Det kändes väldigt välkomnande att vara hemma i Europa igen, trots alla begränsningar, konstaterar Markus.
Mindre välkomnande var det utanför franska Boulogne där sjöbevakningen steg ombord med gevär i hand och ville genomsöka båten på jakt efter droger och vapen. Och i tyska Kielkanalen lyckades de dra på sig böter för att ha passerat vid fel tidpunkt.
I mitten av juli kunde de slutligen stiga i land i Hangö igen, några veckor senare än beräknat.
– Nu talar vi inte segling på ett tag, tänkte vi. Men äventyret gav nog mersmak, om ett år bär det av igen, då förhoppningsvis med besättning, säger Markus Renlund och korsar fingrarna.
Det sägs att antingen blir det skilsmässa efteråt eller så blir man jättetajt. För oss var det nog det senare. Marit Renlund om att segla på tumanhand utan besättning