Överraskande resultat svårt få rättvis synlighet

VETENSKAP I sin essä (HBL 15.11) framför Hannes Nykänen intressanta tankar om korruption inom vetenskapen, där han sätter fingret på de många blinda fläckarna som styr vår vetenskapsuppfattning i dag. Problemen gällande finansiering och rapportering av forskning är i grunden desamma sedan upplysningstiden, men accentueras i vår tid av att vetenskapen (framför allt den naturvetenskapliga) allmänt ses som den enda sanningen.

Men Nykänen hemfaller till populistisk luddighet då han påstår att ”ministerier” kräver att forskare endast levererar vetenskapsartiklar som innehåller för ministeriet gynnsamma resultat. Jag vet inte vilka ministerier som avses (Sanningsministeriet?), men för min del vill jag hävda att jag varken mött eller ställt dylika krav under ett kvartssekel som forskare och tjänsteman.

Då det gäller statsrådets strategiska forskning är den i det närmaste barnsligt reduktiv: vi står som lagberedare inför samhälleliga problem, och finansierar forskningsprojekt i syfte att begrunda alternativa lösningar. Definitivt inte akademisk grundforskning, men nog en konkret och uppriktig frågeställning i syfte att göra vårt land bättre, lag för lag.

Enligt min erfarenhet är våra ministerier uppriktigt intresserade av alla forskningsresultat, eftersom målet för vårt arbete inte är forskningen i sig, utan att göra det bästa vi kan med begränsade medel. Däremot håller jag nog med Nykänen i att den akademiska forskningsmiljön ofta lider av konkurrens, kotterier och vedertagna sanningar, vilket gör det svårt för överraskande resultat att få en rättvis synlighet. Till spelets regler hör dock att synligheten ska komma från fackgranskade vetenskapliga artiklar och inte sociala medier, vilket Nykänen liksom allehanda konspirationsteoretiker har svårt att förlika sig med.