Låg nivå på hög höjd
Den svenska regissören Mikael Marcimain brukar få bra kritik för det han gör, till exempel för den nu aktuella tv-serien Jakten på en mördare. Men den bioaktuella actionfilmen Horizon line är ett totalhaveri. ACTION
Horizon line
HIIII Regi: Mikael Marcimain. Manus: Josh Campbell, Matthew Stuecken. Foto: Flavio Martinez Labiano. I rollerna: Allison Williams, Alexander Dreymon. 92 min. F12
För några år sedan fick Blake Lively slåss mot en haj i den förvånansvärt underhållande b-filmen The shallows. Den filmen kunde sammanfattas med: ung kvinna åker till tropisk ö för att njuta, olycka sker och hon tvingas kämpa för livet på de mest osannolika av sätt. I Horizon line får kvinnan sällskap av en man, annars är det exakt samma film. Fast så mycket sämre.
Horizon line öppnar på en liten bar på Mauritius där Sara (Allison Williams) håller på att ta farväl av Jackson (Alexander Dreymon). Efter ett år av det goda livet ska hon
återvända till vuxenvärlden i London medan Jackson, en evig surfer dude, stannar kvar. Ett år senare är hon dock tillbaka på ön för att gå på sin bästa väns bröllop och såväl Jackson som de komplicerade känslorna finns kvar.
Som improvisationsteater
Självklart varnas Sara om att det endast går en båttur ut till festön Rodrigues, missar hon den missar hon bröllopet. Men likväl går hon och Jackson hem tillsammans, utan att lägga larm på telefonen, och försover sig såklart. Enda sättet att hinna till bröllopet är att lifta med Wyman (Keith David) som är på väg ut till ön i sitt lilla propellerplan. Att han hostar olycksbådande är något varken Sara eller Jackson bryr sig om, de är för upptagna med att försöka ge filmen en dramatisk nerv. Det går så där.
Vad som följer är en timme av hinder och lösningar, den ena mer förutsägbart otrolig än den andra. Det är lite som att se på improvisationsteater. Piloten får en hjärtattack! Kompassen går sönder! Bränslet tar slut! Det blir storm! Och allt klarar de av, utom att leverera den pinsamt styltiga dialogen med någon slags känsla.
Hel film på halv idé
Med jämna mellanrum vänder kameran blicken ner mot det oändliga havet, totalt fritt från öar eller trafik, så att vi ska minnas att de arma människorna sitter i ett flygplan och inte i en filmstudio i Buckinghamshire tillsammans med regissören Mikael Marcimain som ropar “titta på bränslemätaren, igen” och sedan zoomar in på Dreymons nollställda ansikte.
Den här svenskproducerade och -regisserade filmen är Snakes on a plane utan ormar, det är The shallows utan haj, det är en hel film på en halv idé, en dussinproduktion som kanske inte är värre än mycket annat som görs, men som nu får bära hundhuvudet för filmer som kräver alldeles för lite av både sin publik och sig själva.