Lekfullt och klurigt med paret Hellman
Trots ett intimt och långvarigt samarbete lyckades Karin och Åke Hellman behålla sin personliga konstnärliga särart. Nu kan man se paret på Ateneum.
Karin och Åke Hellman träffades redan under studietiden i Konstindustriella läroverket. De gick båda på teckningslärarlinjen åren 1934– 1938. Jämsides med läraryrket var de också konstnärer och debuterade samtidigt 1939. Dessutom delade de ateljé hela livet. Båda har också gjort verk för offentliga utrymmen.
I Fokus-salen i Ateneum visas just nu en del av den stora helhet, som deras arvingar har donerat till konstmuseet: ett tjugotal målningar och omkring trettio skissböcker. Några verk av paret som redan fanns i museets samlingar visas också. När man ser deras arbeten tillsammans slås man av att de är så olika, bägge två har lyckats behålla sin egen konstnärliga särart trots det intima och långvariga samarbetet.
Textilmaterial
Karin Hellmans (1915–2004) verk representerar modernismen. Hon experimenterade friskt och arbetade mycket med collage i olika material,
Karin Hellmans verk representerar modernismen. Hon experimenterade friskt och arbetade mycket med collage i olika material, men också hennes målningar är modernistiska.
men också hennes målningar är modernistiska. I collagen är materialet ofta upphittade saker, men hon återanvände också tygbitar från till exempel familjens avlagda kläder. Redan under 1960-talet blev hon en föregångare genom att lyfta fram textilmaterial i sina konstverk.
Hennes arbeten är ofta kraftfulla, kontrastrika och färgstarka med mycket rött och orange. Dessutom är de vanligen stora till formatet, men ändå komponerade med säker hand. Motiven steg till ytan ur den egna fantasin inspirerad av hennes intresse för berättelser. Hon var intresserad av myter, de gamla kulturerna kring Medelhavet och olika äldre epoker som till exempel stenåldern. Det märks i verket Venus av Willendorf II från 1969, där ett foto av venusfigurinen införlivats i ett collage, som påminner om en rituell sköld.
En jättetorsk
Åke Hellman (1915–2017) var intresserad av filosofi och öppen för 1900-talets konstriktningar. Några av utställningens arbeten pekar på inspiration från både Amedeo Modigliani och Paul Cézanne.
Flera målningar har en surrealistisk prägel, det ser vi genast i porträttet av hustrun från 1970 och självporträttet från samma år.
De visar vardera två olika målningar i en: vi har dels landskapet, dels porträtten som växer fram ur omgivningen. Själva porträtten blir bilder i bilden.
Åke Hellman var också insatt i olika föremåls symboliska betydelse och använde sig av spelkort som bilder för ödet och klockor för att påminna om tidens gång. Storleksförhållanden kan vara ett sätt att kullkasta det bekanta, så sker i Torsken från 1970, där fisken på skärbrädet är större än segelbåten, som guppar i vattnet strax bredvid.
Även för Åke Hellman var färgerna viktiga och han var väl insatt i färgteori. Ofta är färgskalan lyrisk i både porträtt och stilleben. Motiven var ofta de klassiska inom den konsthistoriska traditionen: porträtt och självporträtt, nakenstudier och stilleben.
Åke Hellman var en speciellt skicklig stoffmålare, som lyckades få materialen och ytstrukturerna att se otroligt levande ut. Redan som ung var han en säker tecknare, teckningsskickligheten kan vi beundra i hans krigstida blyertsskisser från fronten. Han var under många år föreståndare för Helsingfors universitets ritsal. Där var han en inspirerande och omtyckt lärare. Trots sin egen stora tekniska skicklighet brukade han betona för sina elever att det främst var färgerna och deras skiftningar, som var det allra viktigaste i en målning.
Trots olikheterna har paret Hellmans konst också många gemensamma drag. Hit hör en lekfullhet och stor fantasirikedom, många gånger parad med humor och en rolig klurighet.