Den som gapar efter mycket ...

Visst var det lättare förr. När ekonomin växte kraftigt och välfärdssamhället byggdes upp på 1970- och 80-talen var det enklare att genomföra omfattande reformer, för det fanns pengar. Men det är inte bara den svaga ekonomin som nu på 2000-talet gör bland annat socialoch hälsovårdreformen till en långkörare. Problemet med vår tids stora reformer är att de förväntas lösa alltför många olika problem samtidigt. Dessutom präglas beredningen av sinsemellan motstridiga målsättningar.

Sipilä-regeringens reformförslag var ett riktigt skräckexempel. Vårdreformen skulle spara pengar, öka jämlikheten mellan invånarna i olika landsändor, höja vårdkvaliteten, öka valfriheten och dessutom bana väg för en ny administrativ struktur, landskapen. Men nya strukturer sparar inte nödvändigtvis pengar, det kan gå precis tvärtom. Och en förbättrad jämlikhet mellan glesbygd och stad leder nästan oundvikligen till högre kostnader. Det här i synnerhet om ingen ska få det sämre än förut.

Finland behöver en vårdreform. Social- och hälsovården har länge svarat för över hälften av kommunsektorns sammanlagda årliga utgiftsökning. Men reformarbetet blir spretigt när beslutsfattarna strävar efter många mål samtidigt, i synnerhet som det saknas mätbara mått som efteråt kunde visa hur väl – eller dåligt – de olika målsättningarna uppnåtts.

Den sittande regeringens vårdreformsförslag är bättre, men också nu är målsättningarna alltför många och diffusa. Tillgången på tjänster inom primärhälsovården ska förbättras, välfärdsskillnaderna mellan medborgarna minskas, kvaliteten förbättras, integrationen inom vården utvecklas och kostnadsökningen bromsas. Allt detta låter bra, men så länge målsättningarna består av politiska ambitioner utan kvalitativa definitioner eller mätbara mål, är det svårt för oss medborgare att veta vad som sker med vården i praktiken.

Vi vet exakt hur många vårdlandskapen blir och att de enligt regeringens reklamjargong ska heta ”välfärdsområden”. Vi vet vilka regioner som förlorar mest pengar och vilka som vinner. Men som patienter eller kunder kan vi inte sluta oss till om vården faktiskt blir bättre eller mer tillgänglig i framtiden. Vi vet ju inte hur de många olika målsättningarna prioriteras av beslutsfattarna.

Avsaknaden av mätbara mål gör fältet fritt för politisk godtycklighet. Är det sparkravet som dominerar? Är det glesbygdens lobbare som ropar högst? Eller storstädernas? Är vårdkvaliteten viktigast? Eller blir det mest konkreta resultatet av vårdreformen de nya administrativa strukturerna?

Det hade definitivt varit bättre med färre målsättningar och tydligare, mätbara mål.

Förhoppningsvis lär sig dagens och morgondagens politiker något av ruljangsen med vårdreformen när nästa jättereform nu står för dörren. Den sociala tryggheten är en djungel av olika stödformer som sällan sporrar mottagarna till att ta ansvar för sina egna liv och som i längden är alltför dyra för samhället. Över 900 000 finländare erhåller bostadsbidrag och över 400 000 grundläggande utkomststöd, för att nämna bara några av de stora posterna.

Regeringen tillsatte en parlamentarisk kommitté i februari för att utarbeta ett reformförslag. Målet är att göra den sociala tryggheten mindre komplicerad, sporra till arbete, garantera alla människor en minimitrygghet och bättre sammanjämka de olika tjänster och förmåner som nu är överlappande. Enligt en presentation på Social- och hälsovårdsministeriets webbsajt, daterad den 20 oktober, ska reformen dessutom göra den sociala tryggheten rättvisare, stödja företagande, främja livslångt lärande samt skapa en balans mellan individens rättigheter och skyldigheter.

Här har vi ett smörgåsbord av goda avsikter och det är fritt fram för de politiska partierna att göra sina prioriteringar. Är det viktigast att sporra medborgarna till egna initiativ? Eller att spara kostnader? Eller att öka jämlikheten i samhället? Eller att förenkla systemet?

Det brådskar med en bred diskussion om reformen av den sociala tryggheten. Därefter behövs en begränsning av de många olika mål som inte kan uppnås samtidigt i en tid av svag ekonomisk tillväxt.

Problemet med spretiga ambitioner som marknadsförs med politiska reklamfraser är inget typiskt finländskt fenomen. Tänk bara på EU:s tilltänkta återhämtningsfond på 750 miljarder euro som ska hjälpa dem som drabbats av coronapandemin. Ja, åtminstone var tanken ursprungligen att miljarderna skulle hjälpa drabbade länder, företag och medborgare. Men under processens gång har målsättningarna blivit allt brokigare.

Enligt Europeiska rådets pressmeddelande daterat den 9 oktober ska fonden ”stödja offentliga investeringar och reformer och bidra till ekonomisk, social och territoriell sammanhållning inom EU.” Den ska hjälpa medlemsländerna att hantera konsekvenserna av covid-19-pandemin och ”se till att deras ekonomier genomför den gröna och digitala omställningen och blir mer hållbara och motståndskraftiga”. Minst 37 procent av anslagen bör stödja en grön omställning och 20 procent digitaliseringen.

Goda avsikter i och för sig, men EU har andra metoder att främja klimatmålen. Handeln med utsläppsrätter kan göras strängare, nya kolskatter kan införas och koltullar på skadlig import diskuteras för tillfället. Digitaliseringen kan i sin tur främjas med innovationssatsningar av olika slag. Varför ska fonden, som borde hjälpa de katastrofdrabbade, nu också säkra klimatomställningen, digitaliseringen och sammanhållningen inom EU? Borde man inte hellre rikta in sig på företag och branscher som hotas av massuppsägningar och konkurser? Och på att hjälpa arbetstagare som måste utbilda sig för nya yrken? Det är ingalunda sagt att de fastslagna brokiga målsättningarna verkligen hjälper dem som förlorat sin utkomst eller hälsa till följd av pandemin.

Samhällsreformer är komplicerade fenomen och katastrofer får mångskiftande konsekvenser. Just därför skulle politiken må gott av fokusering i stället för mångsyssleri.