Christa Mickelsson
●
Ålder:
Familj:
36 år.
● Maken Linus samt barnen Juni och Amos.
Karriär:
● Är utbildad teolog och lärare i religion och filosofi. Arbetar deltid som journalist på Kyrkpressen.
Aktuell:
● Med den självbiografiska boken Ett blodkärl som brast (Fontana Media).
●
Instagramkonto:
Gillar:
christa_mi
● Att äta gott när någon annan än jag har lagat maten.
maken, de två barnen, föräldrarna och syskonen som stadigt stod vid hennes sida när de behövdes som mest.
– Jag kunde lita på att de aldrig skulle lämna mig och det var helt fantastiskt.
Tycker du att du har förändrats efter allt du gått igenom, undrar jag och får ett vänligt leende till svar.
– Linus tycker att jag har blivit snällare och jag tror det stämmer, kanske för att jag behöver hjälp.
– Men min man har lyckligtvis inte tagit rollen som min assistent.
Han hjälper mig inte särskilt mycket utom när han ser att jag verkligen behöver det förstås.
Däremot har Christa en assistent som kommer två gånger per vecka och hjälper till med besvärligheter i hushållet, som att hänga upp tvätt och gardiner. Oviljan mot att tvingas ta emot hjälp har övergått i gillande.
– I början tyckte jag inte alls om att ha en assistent. Nu har hon varit hos oss i drygt två år och jag inser hur skönt det är. Hon är duktig och gillar sitt jobb.
"Prata och skriv"
Som journalist var Christa Mickelsson van vid att skriva snabbt och långt. Som konvalescent var meningsbyggandet en gåta.
"Prata och skriv", uppmanade talterapeuten. Christa lydde och tränade upp sitt skrivande på Instagram.
– Det var en enkel och bra början. Jag skrev en eller två meningar och dokumenterade min vardag.
Intresset för hennes historia vaknade och i dag har Christa 2 800 följare. Häromdagen tog en okänd medsyster kontakt och berättade att hon nyligen hade drabbats av en stroke.
– Mitt viktigaste råd till dem som ska kämpa sig upp ur sviterna av en hjärnblödning är att man kan ha tur och klara sig bra. Men den som har lite sämre tur har åtminstone livet i behåll. Det är inte samma liv som tidigare men det kan bli jättebra ändå.
Själv har Christa kvar sitt jobb på Kyrkpressen men arbetar deltid numera.
– Jag har länge haft en komplicerad gudsrelation. Men en tid efter hjärnblödningen bestämde jag mig bara för att tro. Jag är ingen framgångsteolog. Jag tror att Gud har ett särskilt hjärta för de som är sjuka och förtvivlade.
Inga formexperiment bland de finska Finlandiakandidaterna i år. Däremot ett ovanligt musselperspektiv, yvig historiefantasi, ett sorgmodigt författarporträtt som reflekterar litteraturens statusförlust på 2000-talet, en sorgesam kärlek mellan marginaliserade kvinnor, och en insiktsfull revidering av motivet kvinnor i krig.
ROMANER
• Tommi Kinnunen: Ei kertonut
katuvansa. Vaellusromaani, WSOY Kinnunen beskriver fem finska kvinnors vandring genom Finnmarken och Lappland våren 1945. De har följt de tyska trupperna till Narvik efter lapplandskriget, nu skeppas soldaterna tillbaka till Tyskland för att delta i det hopplösa försvaret av Berlin, kvinnorna blir kvar på stranden. När tyskarna retirerat och lämnat efter sig brända byar och minerade vägar vänds vapenbrödraskapet i raseri. De lokala kvinnor som haft samröre med tyskarna – många av dem hade i själva verket arbetat för tyskarna som sjuksköterskor, tvätterskor, kokerskor, maskinskriverskor – stämplas som ”tyskertøser”, tyskhoror.
För Kinnunens hjältinnor – sjuksköterskan Aili, tolken Siiri, Katri som arbetat med att bända in djupfrysta tyska soldatlik i kistor, tvätterskan Veera som också sålt sextjänster, och den medelålders Irene i kantinen – återstår bara att försöka komma hem till Finland. Fotvandringen från Narvik till Rovaniemi, genom smältande snö och kallt vårregn skapar en tillfällig förtrolighet mellan dem. De berättar om sina liv och om hur kriget erbjudit dem en chans att fly, en paradoxal karriärmöjlighet – från slaveriet som hemmadotter, från ett dött äktenskap, från kvävande konventioner och stigman. Frågorna om delaktighet i tyskarnas krigsbrott, om ansvar och skuld börjar tränga sig på. Och för några av dem finns ingen återvändo till det gamla.
En skicklig och helgjuten roman av traditionellt snitt, berörande och spännande. Ett invändningsfritt vinnarval, en bra julklapp för en bred läsekrets.
• Anni Kytömäki:
Margarita, Gummerus En flodpärlmussla – på latin Margaritana margaritifera, på finska klangfullt ”raakku” – en soldat och en ung kvinna som masserar badgäster på ett pensionat i Insjöfinland är huvudpersonerna i den här glädjande mångsidiga romanen om människan i naturen och naturen i människan. Kytömäki är utbildad massör och har också avlagt yrkesexamen för kartläggare av naturen, så hennes prosa har sakkunskapens sköna resonans. Vi får också lära oss intressanta saker om polioepidemin i Finland.
Av de tre berättarperspektiven är Sennis ohjälpligen det mesta engagerande. Jag beundrar hennes händers kunskap om trötta spända kroppar och rörs av hur hjärtats fostran ter sig för en ovanlig och intressant ung kvinna. Först tycker jag de korta avsnitten med musslans upplevelser är lite långsökta, men när romanen tar slut inser jag att jag velat läsa mera om denna medvarelses liv där den står och silar vatten i decennium efter decennium – förutsatt att vattnet får rinna rent i sin fåra. Bra läsning också för den som längtar till skogen, en bok som vänligt men bestämt kan leda in läsaren i genren ekofiktion utan att skrämmas. Utom i ett avseende, i dessa tider av ängslan för allt: Här skildras också en graviditet från helvetet, en riktigt exceptionellt svår form av hyperemesis gravidarum (extremt ihållande illamående). Inte en bra julklapp för helt nygravida alltså, men nog för många andra slags läsare.
• Ritva Hellsten:
Raija, Aviador Hellstens syster var författaren Raija Siekkinen (1953–2004), den finska novellistikens subtila mästare, som i det nya millenniets bullriga litteratur- och medielandskap blev allt osynligare. Hennes tragiska död i en eldsvåda inträffade efter en nedbrytande höst och vinter då hon förgäves väntade på recensioner av sin senaste bok. Hellsten skriver ett sorgmodigt och nyanserat konstnärsoch systerporträtt av en djupt begåvad och känslig människa, ofta jobbig och i otakt också med sina närmaste. En mycket läsvärd bok, och framför allt en påminnelse om att det finns väldigt fin novellistik på finska – god tillgång på Helsingfors stadsbibliotek till exempel. Andra som skrivit om Raija Siekkinen är Joel Haahtela i romanen Katoamispiste (2012) och Anita Konkka i sin rika självbiografi Unennäkijän muistelmat (2014).
• Heikki Kännö:
Runoilija, Sammakko Friedrich Nietzsche och Rudolf Steiner möter den fiktiva poetenmördaren(?)-skojaren-Faustgestalten Aurelian Benn som reser runt i Europa, följd av en djävulsk gudfadersgestalt. Opera – Wagner mot Bizet – esoteriska mystifikationer, ond magi, antroposofi och steineriansk astralkroppsteori blandas med jordiskt sex och våld. Nietzsches nazistiska syster Elisabeth finns också med. Kännö berättar rätlinjigt, kronologiskt och tydligt, inga djupa förkunskaper krävs för att hänga med i den vilda skrönan åtminstone på ett ytligt plan. Ett allvarligare syfte är att gestalta den grumliga ideologiska bakgrund som nazismen sög sin inspiration ur. Jag känner respekt för Kännös bland finska prosaister ovanliga intresse för det europeiska bildningsarvet, men kan inte låta bli att önska att han gestaltat det lite mera ekonomiskt och fokuserat. En tröttsam men också imponerande roman. Kännös föregående, Sömnö, belönades med Runebergspriset i fjol.
• Anne Vuori-Kemilä:
Mustaa jäätä, Karisto Juryns bugning till finsk diskbänksrealism, typ ”vi måste få med nånting vardagligt som inte är slätkammat och medelklassigt”. Motivet här är kärleken mellan två kvinnor i en grymt och diktatoriskt heteronormativ tid och miljö, där epilepsi är en skamsjukdom. Gulffis och Elffis svårfångade lycka och tilltagande elände ses genom en först liten, sedan vuxen grannpojkes ögon. En risig och rörande historia, med små framsteg