Mossperspektiv lättar på existentiell ångest
Ett kort hundliv, ett längre människoliv och ett svårdefinierbart mossliv passerar revy i Maija Hirvanen och Juha Valkeapääs underfundiga verk Life as we know it på scenkonstfestivalen Baltic Circle.
I Maija Hirvanens och Juha Valkeapääs föreställning Life as we know it (Livet som vi känner det) sker ett hisnande perspektivbyte. Från människoperspektiv växlar de till att betrakta livet ur mossperspektiv! Ja, i slutet av föreställningen sitter Hirvanen och Valkeapää faktiskt mittemot varandra i skräddarställning på Louhisalens golv och diskuterar som om de vore två olika mossarter som mötts på samma vägg.
Hur annorlunda ter sig inte tillvaron ur mossans perspektiv – att dö en aning och på samma gång förnya sig. På sätt och vis är det höjden av mindfulness – att staka ut en framtidsplan som inte handlar om jobb och bostadslån, utan om i vilken riktning på väggen man ämnar växa. Att inte vara ett jag, utan ett odefinierbart vi.
Mystiskt och magiskt
Både koreografen Maija Hirvanen och ljud- och performancekonstnären Juha Valkeapää är stora namn inom den samtida scenkonsten. Deras första samarbete Life as we know it är underfundig, rolig och, på sitt säregna sätt, vacker.
På scenen möter djärva intellektuella kast ett försiktigt, lekfullt rörelsespråk. Den räfflade fondväggen som ständigt skiftar i färg och Ville Kabrells ljuddesign som liksom flippar ur och förvränger Hirvanens och Valkeapääs röster, ger föreställningen en mystisk, nästan magisk stämning.
Trots de fritt flytande resonemangen, som i början inte tycks ha något med varandra att göra, är Life as we know it en stram och minutiöst genomarbetad scenisk och intellektuell konstruktion.
Alternativa liv
Det börjar med att Maija Hirvanen och Juha Valkeapää var för sig fantiserar kring hur ett alternativt liv kunde se ut. Tänk om man skulle hitta på ett sätt att utveckla hyperintelligenta hundar som skulle ha lika lång livslängd som människor? Tänk om man skulle utveckla ett chip som gjorde att man alltid, oavsett situation, kunde fatta samlade, fokuserade beslut?
Båda dessa omvälvande uppfinningar är lustiga, men rymmer också något melankoliskt. Under gömmer sig den tunga sanningen om att människolivet är kort, att det har ett oundvikligt slut, samtidigt som jorden fortsätter snurra och andra organismers liv pågår i helt annorlunda cykler.
Att i tanken låta sig förvandlas till ett mosstäcke som fokuserar på att gro och gro, innebär därför en stunds lättnad i den existentiella ångesten.
Tänk om man skulle utveckla ett chip som gjorde att man alltid, oavsett situation, kunde fatta samlade, fokuserade beslut?